Isbrytarförordning (2000:1149)

1 §   Genom statens isbrytarverksamhet kan fartyg som är lämpade för vintersjöfart få hjälp med isbrytning och arbeten som har samband därmed i enlighet med vad som sägs i denna förordning.
Verksamheten skall ledas av Sjöfartsverket.

2 §   I svenska kustfarvatten och på sjövägarna dit utförs isbrytning mellan öppet vatten till havs och farvatten som är skyddade för havsis, drivis, packis eller liknande ishinder.

I den omfattning som Sjöfartsverket bestämmer utförs brytning av svårare is i Vänern, Mälaren och Ångermanälven.

När det uppstår sådana issvårigheter som kräver statlig isbrytarhjälp kan undantagsvis och under begränsad tid isbrytning utföras åt den befolkning vid kusterna som är i hög grad beroende av sjövägarna.

För isbrytarverksamhet enligt denna paragraf tas ingen särskild avgift ut.

3 §   Isbrytning i samverkan med Danmark, Finland och Norge sker i enlighet med vad som överenskommits med dessa länder.

4 §   När det kan ske utan åsidosättande av sådan isbrytning som anges i 2 § eller som föranleds av överenskommelse enligt 3 §, får isbrytning utföras på beställning och mot ersättning enligt taxa som fastställs av Sjöfartsverket.

5 §   Ytterligare föreskrifter om statens isbrytarverksamhet meddelas av Sjöfartsverket.

Övergångsbestämmelser

2000:1149

Denna förordning träder i kraft den 1 februari 2001, då isbrytarkungörelsen (1966:121) skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas för isbrytare som är bemannade av Försvarsmakten, dock längst till och med den 31 juli 2001.