SFS 1992:1602

Lag

SFS 1992:1602

om valuta- och kreditreglering;

Utkom från trycket

den 30 december 1992

utfärdad den 17 december 1992.

Enligt riksdagens beslut' föreskrivs följande.

1 kap. Förordnande om valutareglering och kreditreglering

1 § Regeringen får, efter samråd med Riksbanken, forordna om valuta­

reglering om Sverige ä r i krig eller krigsfara. Regeringen får också, på

framställning av Riksbanken, forordna om valutareglering om det råder

utomordentliga förhållanden som är föranledda av

1. krig eller krigsfara som Sverige har befunnit sig i,

2. krig utanför Sveriges gränser,

3. en allvarlig olycka, våldshandling, epidemi eller liknande, eller

' 4. utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser.

Regeringen får foror dna om valutareglering enligt första stycket andra

meningen bara om det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga

och möjliga.

Om regeringen har forordnat om valutareglering, får regeringen på fram­

ställning av Riksbanken också forordna om kreditreglering.

2 § Om förutsättningarna enligt 1 § fÖr valutareglering eller kreditregle­
ring inte längre ä r uppfyllda, skall regeringen omedelbart förordna att
regleringen skall upphöra.

Ett förordnande om kreditreglering upphör att gälla senast när förord­

nandet om valutareglering upphör att gälla.

3 § Vaije förordnande enligt 1 §, 2 kap. 2 § andra stycket eller 6 § eller 3

kap. 2 § tredje stycket skall inom en månad från beslutet underställas

riksdagen fÖr godkännande. Om riksmöte inte pågår, skall förordnandet
underställas riksdagen inom en månad från böljan av det närmast följande

riksmötet. Om så inte sker inom rätt tid, upphör förordnandet att gälla.

4 § Med kreditinstitut enligt denna lag avs es de institut som anges i 3 §
lagen (1988; 1385) om Sveriges riksbank.

' Prop. 1992/93:126, bet. 1992/93: FiU6, rskr. 1992/93:121.

3773

¬

•

r-..-

SFS 1992:1602

2 kap. Valutareglering

1 § Valutareglering innebär att transaktioner, som är av sådan art att de

kan ha betydelse för valutapolitiken (valutatransalctioner) och som anges i
förordnandet om valutareglering, inte får genomforas utan tillstånd av
Riksbanken.

2 § Om regeringen har förordnat om valutareglering, får regeringen for­
ordna att Riksbanken for ett tillstånd till valu tatransaktion får

1. ta ut en avgift som skall tillfalla Riksbanken, eller
2. bestämma att ett visst belopp under en viss tid skall vara insatt på

konto i Riksbanken.

Om regeringen har förordnat om valut areglering, får regeringen förord-

na att den som innehar utländska betalnings medel, tillgodohavanden på
konton i utländskt myntslag eller utländska fondpapper skall erbjuda
Riksbanken att mot betalning i svenska kronor lösa in tillgå ngarna. Riks­

banken får, helt elle r delvis, överlåta nämnda bef ogenhet till ett kredit in­
stitut eller Postverket.

Handläggningen av vissa ärenden

3 § Riksbanken får bemyndiga ett kreditinstitut eller Postverket att

meddela tillstånd enligt detta kapitel. Anser sig kreditinstitutet eller
Postverket inte kunna bifalla en ansökan, skall denna överlämnas till
Riksbanken.

4 § Om regeri ngen har meddelat ett förordnande om inlösen en ligt 2 §
andra stycket och det råder oenighet om vilket värde i utl ändskt myntslag
som skall ligga till grund för ersättningen eller efter vilken kurs omräkning­
en till svenska kronor skall göras, skall ersättningen bestämmas av en

nämnd (valutanämnden).

Valutanämnden skall bestå av tre personer. Reg eringen utser ordföran­

de. En av de övriga ledamöterna utses av Riksbanken och den andra av

rikssammanslutningen fÖr handelskamrar.

Till grund fÖr sina beslut skall nämnden lägga en bedömning av det pris

och den kurs som skulle ha kunnat uppnås vid en frivillig avyttring.

Nämndens beslut får överklagas till kammarrätten.

Uppgiftsskyldighet och kontroll

5 § Om regeringen har förordnat om valutareglering, får Riksbanken

meddela föreskrifter om skyldighet fÖr den som för egen eller någon

annans räkning har gjort en valutatransaktion, att lämna de uppgifter och

visa upp de handlingar angående transaktionen som behövs för kontroll av

att valutaregleringen fÖljs.

6 § Om regeringen har förordnat om valutareglering enlig t 1 kap. 1 §

första meningen eller andra meningen 1 eller 2, får regeringen förordna att

Riksbanken eller posttjänstemän som Riks banken bestämmer har rätt a tt
öppna och granska de brev och andra försände lser till elle r från utland et
som finns inom Postverket.

3774

¬

7 § Om det med stöd av denna lag har föreskrivits begränsningar eller

SFS 1992:1602

förbud mot att föra tillgångar in i eller ut ur landet, får tullmyndigheterna
kontrollera att föreskrifterna följs.

För kontrollen gäller
1. tullagen (1987:1065) i tillämpliga delar, varvid det som sägs om varor

skall avse tillgångar som omfattas av valutaregleringen, samt

2. bestämmelserna om förundersökning m.m., beslag, husrannsakan,

kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i lagen (1960:418) om strafiF
för varusmuggling.

Straff m. m.

8 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt

1. bryter mot ett förordnande om valutareglering eller mot ett förbud, en

föreskrift eller ett villkor som har meddelats med stöd av ett sådant
förordnande,

2. låter bli att lämna en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift och

därigenom föranleder att ett tillstånd till en valutatransaktion beviljas,
som annars inte skulle ha meddelats, eller att en valutatransaktion som

kräver tillstånd genomförs utan tillstånd, avgift eller deposition,

3. använder sig av bulvan för att kringgå ett förbud som har meddelats

med stöd av ett förordnande om valutareglering.

Har en gärning som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet,

döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar.

9 § Om e tt brott som avses i 8 § första stycket är att anse som grovt,

döms till fängelse i högst två år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om

gärningen har avsett mycket betydande belopp eller på något annat sätt har

varit av synnerligen allvarlig art.

10 § För försök till brott som avses i 8 § första stycket eller 9 § döms till

ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

11 § Om flera har medverkat till en i detta kapitel strafibelagd gärning,

tillämpas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

12 § Allmänt åtal för brott som avses 18 — 11 §§ får väckas endast efter

medgivande av Riksbanken.

13 § Egendom som har varit föremål för brott som avses i 8 § första

stycket eller 9 — 11 §§ eller vederlag för sådan egendom får förklaras förver­

kad helt eller delvis.

I stället för den egendom s om avses i första styc ket kan dess värde helt

eller delvis förklaras förverkat.

14 § Om någon in te fullgör sådan skyldighet som ang es i 5 §, får Riks­

banken förelägga honom vite.

15 § För att uppnå rättelse när en åtgärd har vidtagits i strid med ett

3775

¬

••

-t; 1

'

'r*.'

SFS 1992:1602 förordnande

om valutareglering eller ett förbud, en föreskrift eller ett

villkor som har meddelats med stöd av ett sådant förordnande, får Riks ­

banken förelägga vite. Föreläggandet får avse den som har rätt att förfoga
över den egendom åtgärden avsåg eller det som har trätt i den egendomens

ställe.

Ett föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som sedan

åtgärden vidtagits har förvärvat rätt till egendomen eller till det som ha r

trätt i egendomens ställe bara om

— förvärvet har skett genom bodelning, arv, testamente eller gåva, eller
— förvärvaren har haft vetskap om eller skälig anledning till misstanke om

åtgärden och åsidosättandet av förbudet, föreskriften eller villkoret.

Något föreläggande att vidta rättelse får inte meddelas, om den egendom

som åtgärden avsåg, vederlag för den eller dess värde har förklarats förver­

kat.

16 § Om ett vite har förelagts m ed stöd av 14 el ler 15 §, får inte dömas

till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

3 kap. Kreditreglering

1 § Kreditreglering innebär at t Riksbanken får förordna om utlån ings-

reglering, emissionskontroll, räntereglering och placeringskrav i enlighet
med vad som anges i reg eringens förordnande.

2 § Ett förordnande om kreditreglering kan gälla ett eller flera slag av
kreditinstitut.

Regeringen kan på begäran av Riksbanken förordna att även annan som

yrkesmässigt och i betydande omfattning bedriver kreditgivning, samt, när
det gäller emissionskontroll, annan som offen tligen utbjuder ob ligationer
och a ndra fordringsrätter som är avsedda för allmän omsättning, ska ll

kunna omfattas av kreditregleringen.

För den som omfattas av ett förordnande enligt andra stycket gäller i

tillämpliga delar vad som sägs om kreditinstitut.

3 § Om det finns särskilda skäl får Riksbanken

1. begränsa kreditregleringen till ett eller flera slag av institut,
2. undanta visst institut från kreditregleringen, och
3. utfärda olika föreskrifter för skilda institut.

Utlåningsreglering

4 § Med utlåningsreglering avses att ett högsta belopp (m aximibelopp)
fastställs för

1. disponerad utlåning,
2. beviljad men ej disponerad utlåning,
3. garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning, eller

4. värdet av lös eg endom som i finan sieringssyfte upplåts till nyttjande

(leasingobjekt) sedan ett förordnande om utlåningsreglering har trätt i
Icraft.

Med utlåning jä mställs likvider för fordringar so m förvärvas i finansi-

3776

eringssyfte (factoring).

¬

5 § Riksbanken fastställer for en viss beräkningstidpunkt eller för en viss

SFS 1992:1602

beräkningsperiod ett maximibelopp enligt 4 § för utlåningens eller garanti­
förbindelsemas storlek eller leasingobjektens värde. Därvid får Riksban­

ken ge skilda regler för utlåning, garantiförbindelser och leasingobjekt

avseende olika slags krediter eller leasingobjekt.

Emissionskontroll

6 § Med emissionskontroll avses att obligationer och andra fordringsrät­

ter som är avsedda för allmän omsättning inte uta n tillstånd av Riksban­
ken får ges ut av någon annan än Riksgäldskontoret.

Räntereglering

7 § Med räntereglering avses att högsta eller högsta genomsnittliga ränta
fastställs för utlåning av pengar. Sådan regler ing omfattar inte ränta som

har fastställts enligt lag eller annan författning.

Med ränta likställs vaije annan ersättning för lån av pengar.

Placeringskrav

8 § Med placeringskrav avses att vissa av ett kreditinstituts placeringar

vid en viss beräkningstidpunkt skall utgöra en viss andel av institutets
totala placeringar eller att förändringen under en beräkningsperiod av

sådana placeringar skall utgöra en viss procent av förändringen av de

totala placeringarna.

9 § Riksbanken anger

1. vilka placeringar som skall utgöra underlag för beräkningen enligt 8 §,
2. den beräkningstidpunkt eller beräkningsperiod då placeringskravet

skall vara uppfyllt, och

3. det procenttal som skall gälla för placeringskravet.

Särskild avgift

10 § Ett kreditinstitut som åsidosätter en föreskrift som har meddelats

med stöd av ett förordnande om kreditreglering skall betala en särskild

avgift till staten.

Fråga om särskild avgift prövas av Riksbanken.

11 § Den särskilda avgiften skall bestämmas som rän tan på ett belopp

som Riksbanken fastställer (underlagsbeloppet). Räntesatsen skall motsva­

ra två gånger den räntesats som gäller enligt 52 § första och andra styckena

lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Avgiften skall motsvara ränta
enligt den angivna räntesatsen för tiden från den föregående beräknings­

tidpunkten eller, om en tidigare beräkning inte har skett, från det att
föreskriften böljade tillämpas eller för beräkningsperioden.

För utlåningsreglering och placeringskrav skall berälcningstidpunlrten

eller beräkningsperioden enligt första stycket vara den som avses i 5 §
respektive 9 §. För emissionskontroll och räntereglering bestämmer Riks­

banken beräkningstidpunkt eller beräkningsperiod särskilt.

3777

119-SFS 1992

¬

SFS 1992:1602

12 § Underlagsbeloppet skall utgöra

1. for utlåningsreglering det belopp som maximibeloppet har överskri­

dits med,

2. för emissionskontroll den utestående lånesumman,

3. för räntereglering fem gånger det belopp med vilket räntan har över­

stigit den ränta som skulle ha utgått enligt fastställd räntesats, och

4. for placeringskrav underskottet.

13 § Om det finns särskilda skäl, får den särskilda avg iften sättas ned

helt eller delvis.

Uppgiftsskyldighet

14 § Riksbanken får förelägga ett kreditinstitut att lämna de uppgifter

som Riksbanken anser nödvändiga for att bedöma om kreditreglering
behövs eller for att tillämpa ett meddelat förordnande.

Straff m. m.

15 § Till böter eller fänge lse i högst ett år döms den som med uppså t

låter bli att lämna en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift i samband med
fullgörande av skyldighet enligt 14 §.

Har en gärning som avses i första stycket begåt ts av grov oakts amhet,

döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar.

16 § Om ett brott som avses i 15 § första stycket är att anse som grovt,

döms till fängelse i högst två år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om

gärningen har rört mycket betydande belopp eller kreditvoly m eller på
annat sätt varit av synnerligen allvarlig art.

17 § Om flera har medverkat till en i detta kapitel stra ffbelagd gärning,

tillämpas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

18 § Allmänt åtal for brott som avses i 1 5 -17 §§ får väckas endast efter

medgivande av Riksbanken.

19 § Om någon inte följer ett forelä ggande enligt 14 §, får Riksb anken

förelägga honom vite.

20 § För att uppnå rättelse när en åtgärd har vidtagits i strid med en

föreskrift eller ett beslut om kreditreglering får Riksbanken förelägga vite.

21 § Om ett vite har förelagts med stöd av 19 §, får inte dömas till ansvar

for gärning som omfattas av föreläggandet.

22 § Om ett vite har förelagts med stöd av 20 §, får särskild avgift enligt

10 -12 §§ inte tas ut.

3778

¬

4 kap. Gemensamma bestämmelser

SFS 1992:1602

1 § Riksbanken skall meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för

tillämpningen av förordnanden enligt denna lag.

Tystnadsplikt
2 § Den som har tagit befattning med ett är ende som avses i denna lag

får inte obehörigen röja vad han h ar fått veta om en enskilds personlig a
eller ekonomiska förhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre­

tesslagen (1980; 100).

Den som bryter mot förbudet i första stycket skall inte dömas till ansvar

enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Överklagande

3 § Beslut inom Riksbanken av annan än fullmäktige får överklagas till
fullmäktige.

Beslut av fullmäktige i frågor om att förelägga vite eller bestämma

särskild avgift får överklagas till kammarrätten.

Riksbanken får bestämma att ett beslut skall gälla omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 jan uari 1993, då lagen (1990:749) om

valutareglering skall upphöra att gälla.

På regeringens vägnar

CARL BILDT

BO LUNDGREN

(Finansdepartementet)

¬