SFS 1972:775
Källa Regeringskansliets rättsdatabaser m.fl.
Lag
om ändring i byggnadslagen (1947: 385);
given Stockholms slott den 19 december 1972.
V i GUSTAF ADOLF, med Guds nåde, Sveriges, Götes
och Vendes Konung, göra veterligt: att Vi, med riks
dagens funnit gott att i f råga om byggnadslagen (1947; 385)2 för ordna,
dels att 21, 76, 80, 88—90, 93—97, 105, 106, 119, 121, 122, 145 och
157 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 76, 88, 96, 105, 119, 121 och 122 §§
skall utgå,
dels att 1—3, 5, 9—20, 22—24, 26, 27, 32, 34, 35, 37, 38, 41—43,
47—50, 52—59, 61—65, 67—71, 73—75, 77, 79, 83—85, 108—110,
113—116, 126, 128, 130, 137, 138, 140—144, 146, 147, 149—151, 156,
163 och 164 §§ samt rubrikerna närmast före 9, 24, 77, 81, 86, 107,
126, 136, 137, 147 och 152 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 10 a, 14 a, 136 a
och 139 §§, av nedan angivna lydelse.
Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med
den dag då d enna lag träder i kraft.
SFS 1972:775
Utkom från trycket
den 28 dec. 1972
Första avd. Inledan de bestämmelser
1 § Marks användning för bebyggelse skall i den omfattning som stad
gas i denna lag föregås av planläggning.
Till byggande fordras lov (byggnadslov) i den omfattning Konungen
bestämmer.
2 § Grunddragen för marks användning inom kommun angivas i ge
neralplan.
Närmare reglering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller bygg-
nadsplan.
Byggnadsverksamheten inom område som ej ingår i stadsplan eller
byggnadsplan regleras genom utomplansbestäinmelser.
3 § För samordning av flera kommuners planläggning upprättas re-
gionplan.
4 § Vid planläggning skola såväl allmänna som enskilda intressen till-
börligen beaktas.
1 Prop. 1972: 111, bil 2 o ch 3, C U 35, rskr 3 48.
2 La gen omtryckt 1971: 1088.
1971
\
¬
SFS 1972: 775
5 § Markens ägare är med avseende å dess användning för olika slag
av bebyggelse underkastad de inskränkningar som stadgas i denna lag
eller med stö d av lagen.
För att mark skall få användas till bebyggelse förutsättes, att den
prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Sådan prövning
sker vid planläggning enligt denna lag. I fråga om annan bebyggelse än
tätbebyggelse må prövningen även ske i samband med prövning av an
sökan om byggnadslov.
6 § Med tätbebyggelse förstås i denna lag sådan samlad bebyggelse
som nödvändiggör eller kan väntas nödvändiggöra särskilda anordning
ar för tillgodoseende av gemensamma behov. Vid prövning huruvida tät
bebyggelse föreligger skall hänsyn tagas även till bebyggelse som är att
vänta.
Annan bebyggelse benämnes glesbebyggelse.
7 § Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas av
byggnadsnämnd.
Länsstyrelsen har att öva tillsyn över planläggningen och byggnads
väsendet inom länet.
Den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet
inom riket tillkommer statens planverk.
8 § Närmare föreskrifter om byggnadsnämnd, om byggande och lov
därtill samt rörande tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas
av Konungen.
1972
Andra avd. Om generalplan
9 § Generalplan skall genom kommunens försorg upprättas i den mån
så erfordras till ledning för närmare planläggning beträffande kommu
nens ordnande och bebyggande.
Planen skall angiva grunddragen för markens användning till olika
ändamål, såsom till tätbebyggelse, friluftsliv, viktigare trafikleder och
andra allmänna platser.
Finnes till främjande av kommunens ändamålsenliga ordnande er
forderligt, att visst område tills vidare undantages från bebyggelse
eller från viss bebyggelse, oaktat området i och för sig är lämpat för
sådant ändamål, skall det ock angivas i generalplanen. Sådant undantag
må icke avse bebyggelse för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller
därmed jämförligt behov.
Erfordras eljest särskilda bestämmelser angående markens bebyggande
eller användning i övrigt, skall generalplanen innehålla sådana bestäm
melser.
10 § Generalplan så ock ändring därav antages av kommunfullmäktige.
Planen må på framställning av kommunen helt eller delvis fastställas
och skall, i vad den blivit fastställd, lända till efterrättelse enligt vad
nedan sägs.
Generalplan som blivit föremål för fastställelse benämnes fastställd
¬
generalplan. Därmed avses, om planen är fastställd allenast i vissa h än
seenden, endast de bestämmelser som sålunda skola gälla.
Generalplan fastställes av länsstyrelsen. Länsstyrelsen äger, om sär
skild anledning föreligger, underställa planen Konungens prövning. Är
planen av större allmän betydelse eller har i ärendet uppkommit fråga
vars avgörande enligt denna lag eller föreskrift meddelad med stöd
av 136 a § ankommer på Konungen, skall sådan underställning alltid
ske.
SFS 1972: 775
10 a § När så påkallas till främjande av en från rikssynpunkt an
gelägen utveckling, får Konungen besluta att för visst område skall
finnas generalplan, som tillgodoser i beslutet angivet allmänt intresse.
Om det är oundgängligen nödvändigt för att det angivna intresset skall
bli tillgodosett, kan Konungen föreskriva att planen skall vara helt el
ler delvis fastställd. När framställning i sådant fall göres om faststäl-
lelse av planen, skall länsstyrelsen underställa den Konungens prövning.
11 § Underlåter kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för upp
rättande av generalplan, där sådan enligt av Konungen meddelad före^
skrift skall finnas eller eljest erfordras, må Konungen förelägga kom
munfullmäktige viss tid inom vilken sådan plan skall vara antagen.
Ställa kommunfullmäktige sig ej föreläggandet till efterrättelse, äger
Konungen efter hörande av kommunfullmäktige låta på kommunens
bekostnad upprätta generalplan.
Finnes generalplan men prövas den uppenbarligen icke fylla de krav
som med hänsyn till kommunens utveckling skäligen böra ställas på
densamma, skall i fråga om ändring av planen vad i första stycket
stadgas äga motsvarande tillämpning.
12 § Beslut om fastställelse av generalplan gäller ej med avseende å
område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.
Beträffande sådant undantag från bebyggelse som omförmäles i
9 § tredje stycket må fastställelse ej meddelas att gälla för längre tid än
fem år. Länsstyrelsen äger dock på framställning av kommunen förlänga
tiden för beslutets giltighet, varje gång med högst nämnda tid.
13 § Nybyggnad må icke företagas i strid mot fastställd generalplan;
dock må länsstyrelsen eller, enligt av Konungen meddelade föreskrif
ter, byggnadsnämnd medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill.
Länsstyrelsen äg er medgiva undantag endast om byggnadsnämnden till
styrkt det.
14 § Hava kommunfullmäktige beslutat göra framställning om fast
ställelse av generalplan beträffande visst område eller ändring av fast
ställd generalplan, må nybyggnad, innan framställningen prövats, ej
företagas inom område som avses med denna; dock må länsstyrelsen
eller, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, byggnadsnämnd med
giva undantag såvitt generalplanens genomförande icke försvåras.
14 a § Har Konungen föreskrivit att fastställd generalplan skall fin
nas för visst område, får Konungen eller, enligt Konungens bestäm-
1973
¬
SFS 1972: 775
mande, länsstyrelsen meddela det förbud mot nybyggnad inom om
rådet som påkallas av omständigheterna. Sådant förbud gäller till dess
planen prövats för fastställelse.
Från förbud enligt första stycket får länsstyrelsen eller, enligt
Kommgens bestämmande, byggnadsnämnd medgiva undantag, om
generalplanens genomförande icke försvåras.
15 § Är fråga väckt om framställning angående fastställelse av gene
ralplan beträffande visst område eller ändring av fastställd generalplan,
äger länsstyrelsen på framställning av kommunen förordna, att nybygg
nad inom området icke må företagas. Sådant förordnande gäller intill
dess kommunfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Där
så erfordras äger länsstyrelsen på framställning av kommunen förlänga
förbudets giltighetstid med högst två år i sänder.
Från förbud som i första stycket sägs må undantag medgivas av läns
styrelsen eller, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, av byggnads
nämnd.
16 § Kan framställning om fastställelse av generalplan icke bifallas,
äger Konungen eller, om fastställelseprövningen ankommer på läns
styrelsen, denna för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad
som föranledes av omständigheterna.
17 § Inom område som ingår i fastställd generalplan må schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vid
tagas. såvitt åtgärden är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra
områdets användning för avsett ändamål.
På ansökan av ägare av mark inom område som avses i första styc
ket eller innehavare av särskild rätt till sådan mark prövar länssty
relsen om viss åtgärd är av sådan beskaffenhet som avses i första styc
ket.
Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts an
gående framställning om fastställelse av generalplan eller ändring av
fastställd generalplan eller har förbud mot nybyggnad meddelats enligt
16 §, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som föranledes av omstän
digheterna, stadga förbud mot åtgärd varom sägs i förs ta stycket.
1974
18 § Mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled
eller annan allmän plats må lösas av kommunen, när kommunen begär
det.
Annan mark för vilken generalplan fastställts må, till den del marken
ej är avsedd för enskilt bebyggande, lösas av kommunen, såvitt markens
användning för avsett ändamål ej ändock kan anses säkerställd.
Är marken i kommunens ägo, må kommunen lösa särskild rätt som
besvärar marken. Inlösen av särskild rätt till mark som avses i andra
stycket må dock ske endast under där angiven för utsättning.
18 a § Innehåller fastställd generalplan bestämmelse att mark, som ej
må lösas enligt 18 § första stycket, skall kunna nyttjas för allmän tra
fikanläggning eller allmän ledning, skall på kommunens yrkande servitut
¬
eller nyttjanderätt upplåtas i den omfattning som erfordras for ända
målet. Uppkommer till följd av planen synnerligt men vid användningen
av marken, må ägaren påfordra att kommunen förvärvar rättighet som
nu sagts. Kommunen äger bestämma om förvärvet skall avse servitut
eller nyttjanderätt.
19 § Ingår allmän väg i mark som enligt fastställd generalplan är av
sedd till trafikled eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde
som skall tillhöra kommunen, skall vägmärken utan ersättning tillfalla
kommunen i den mån den tages i ansp råk fÖr avsett ändamål.
SFS 1972: 775
20 § Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt
fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats,
äger kommunen nyttja vägmärken för avsett ändamål utan hinder av
den rätt annan kan äga till marken. Har vägen upplåtits allenast på viss
tid, gälle kommunens n yttjanderätt för samma tid.
Besväras vägmärken av fordran eller annan rättighet med bättre rätt
än vägupplåtelsen, njute innehavaren mot avskrivning å handling, varå
rättigheten grundas, ersättning av kommunen för förlust som uppstått
genom kommunens nyttjanderätt. Den som vill framställa ersättningsan
språk skall väcka talan, om han är innehavare av fordran, inom tio år
och eljest inom två år från det planen fastställdes. Sedan marken tagits
i anspråk av kommunen, vare kommunen ansvarig för avgäld eller an
nan förmån som utgår för vägens begagnande.
Är vägen använd för ledning som hindrar eller väsentligt försvårar
för kommunen att nyttja vägmärken, äger kommunen få ledningen på
sin bekostnad flytta d till lämplig av kommunen anvisad plats.
21 §3
22 § Medför fastställd generalplan att pågående markanvändning av
sevärt förs våras, äro markens ägare och innehavare av särskild rätt till
marken berättigade till ersättning av kommunen för den skada de här
igenom li da. Innebär fastställd generalplan förbud mot täktverksamhet
som avses i 18 § naturvårdslagen (1964: 822) eller medför sådan plan att
tillstånd till täktverksamhet vägras eller förenas med föreskrifter, och
är i fall som nu sagts ej fråga om hinder i pågående markanvändning,
äger i fråga om ersättningsskyldighet för kommunen 29 § naturvårds
lagen motsvarande tillämpning.
Ersättning kan bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med rätt
för såväl kommunen som markens ägare eller annan sakägare att er
hålla omprövning vid ändrade förhållanden. Vad i fråga om ersätt
ningen avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kom
munen och sakägare gälle jämväl mot den som efter planens fast
ställande förvärvat sakägarens rätt till marken.
Uppkommer i fall som avses i första stycket första punkten synnerligt
men vid användningen av fastighet som marken tillhör, är kommunen
skyldig att lÖsa fastigheten.
^ Pa ragrafen upp hävd genom de nna lag.
1975
¬
SFS 1972: 775
Ersättning enligt första stycket första punkten på grund av att åt
gärd som avses i 17 § första stycket icke får vidtagas utgår endast om
det i den ordning som anges i 17 § andra stycket fastställts att åtgärden
är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användning
för avsett ändamål. Motsvarande gäller i f råga om inlösen.
23
Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall den
som vill framställa ersättningsanspråk instämma sin talan till fastig
hetsdomstolen. Jämväl kommunen äger påkalla prövning av ersättnings
frågan enligt vad nu sagts.
Tredje avd. Om stadsplan
Om stadsplans upprättande och antagande
24 § Stadsplan skall genom kommunens försorg upprättas i den mån
det genom kommunens utveckling påkallas för den närmare regleringen
av bebyggelsen.
25 § Stadsplan skall utmärka och* till gränserna angiva de för olika
ändamål avsedda områden som ingå i planen, nämligen
byggnadskvarter,
gator, torg, parker och andra allmänna platser samt
specialområden, såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden,
skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområden,
idrottsområden, begravningsplatser och vattenområden.
Jämväl höjdlägen skola i erforderl ig omfattning angivas.
Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående
områdenas bebyggande eller användning i övrigt som fi nnas erforderliga.
26 § Stadsplan antages av kommunfullmäktige; dock äga fullmäktige
i den omfattning som prövas lämplig uppdraga åt byggnadsnämnden
att i fullmäktiges ställe antaga sådan plan.
Planen skall för att bliva g ällande faställas av länsstyrelsen. Länssty
relsen äger, om särskild anledning därtill föreligger, underställa planen
Konungens prövning. Avviker planen från generalplan, som efter före
skrift enligt 10 a § andra stycket blivit fastställd, och är ej avvikelsen
ringa eller är planen av större omfattning eller eljest av större allmän
betydelse eller har i ärendet uppkommit fråga vars avgörande enligt
denna lag eller föreskrift meddelad med stöd av 136 a § ankommer på
Konungen, skall underställning alltid ske.
Vad nu sagts gäller ock ändring av stadsplan.
27 § Finnes för kommuns ändamålsenliga utveckling eller till främ
jande av betydande allmänt intresse nödigt att stadsplan upprättas för
visst område men underlåter kommunen att vidtaga härför erforderliga
åtgärder, må Konungen förelägga kommunfullmäktige viss tid inom
vilken sådan plan skall vara underställd Konungens prövning. Ställa
kommunfullmäktige sig ej föreläggandet till efterrättelse, äger Ko
nungen på kommunens bekostnad låta upprätta och. efter hörande av
1976
« Än dringen innebär bl. a. att a ndra stycket upp hävs.
¬
kommunfullmäktige och dem frågan eljest rör, fastställa stadsplan för
området.
Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning med avseende å ändring
av stadsplan.
SFS 1972; 775
Om tomtindelning
28 § Byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda att det kan
ändamålsenligt bebyggas i överensstämm else med stadsplanen.
29 § Tomtindelning bör såvitt möjligt ske i ett sammanhang för hela
kvarteret. Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall
iakttagas att återstoden kan indelas till lämpliga tomter.
30 § Tomtindelning av mark som ej varit föremål för dylik indelning
skall ske, när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämn
den så finner nödigt och markägare ej visar särskilt skäl till anstånd.
31 § Tomtindelning må på begäran av markägare eller på byggnads
nämndens föranstaltande ändras, om fastställd ändring av stadsplan för
utsätter ändring jämväl av tomtindelningen, så ock där bebyggelsen
å två eller flera tomter är i behov av förnyelse, som icke lämpligen
kan ske annorledes än i ett sammanhang, och den bestående tomtindel
ningen utgör hinder för att marken inom kvarteret eller del därav ut
nyttjas på ett ändamålsenligt sätt. I fråga om obebyggd mark må änd
ring av tomtindelning äga rum när sådan påkallas av markägare eller
av byggnadsnämnden, såvida ändringen kan antagas vara en förutsätt
ning för att marken eller angränsande mark i kvarteret inom skälig tid
blir bebyggd på ett ändamålsenligt sätt.
Ändring av tomtindelning må ock på begäran av markägare eller på
byggnadsnämndens eget föranstaltande äga rum, om därigenom bättre
överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden kan vinnas
utan avsevärd olägenhet.
Ej må tomtindelning ändras i andra fall än nu sagts, med mindre
ägarna av de tomter som beröras av ändringen äro ense därom och
ändringen finnes lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tom
terna.
32 § Kostnaden för tomtindelning eller ändring därav skall bestri
das av kommunen. Markägare skall dock efter vad som prövas skäligt
bekosta ändring som han påkallat och som ej föranledes av ändring av
stadsplanen eller annan av kommunen vidtagen åtgärd.
33 § Tomtindelning så ock ändring därav antages av byggnadsnämn
den men skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.
Om förbud m ot nybyggnad m. m.
34 §G Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan; dock må läns
styrelsen eller, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, byggnads
nämnd medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill. Länsstyrelsen
äger medgiva undantag endast om byggnadsnämnden tillstyrkt det.
® Ändringen innebär bl. a. att andra stycket upphävs.
1977
¬
SFS 1972: 775
35 § Har beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring
av stadsplan för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad
inom området vad i 14 och 15 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.
36 § Befinnes stadsplan icke kunna fastställas eller ock böra i viss del
undantagas från fastställelse, äger Konungen eller, där fastställelsepröv-
ningen ankommer på länsstyrelsen, denna för viss tid meddela det för
bud mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.
Föreligger fråga om tillämpning av 27 §, äger Konungen ock förordna
om erforderligt nybyggnadsförbud.
37 § Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark som
ej blivit indelad till tomter.
Är fråga väckt om ändring av tomtindelning, må nybyggnad ej före
tagas å mark som beröres därav innan frågan slutligt prövats.
Utan hinder av vad i första och andra styckena sägs må dock läns
styrelsen eller, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, byggnads
nämnd meddela tillstånd till nybyggnad, nar särskilda skäl äro därtill.
38 § Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å fas
tighet som icke överensstämmer med tomtindelningen.
Ej heller må nybyggnad ske, innan skyldighet att anordna utfartsväg
och avlopp från fastigheten som enligt denna lag åligger ägaren eller
att utgiva det bidrag till kostnad för gata som belöper å fastigheten blivit
fullgjord eller nöjaktig säkerhet blivit ställd.
När särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen eller, enligt av Ko
nungen meddelade föreskrifter, byggnadsnämnd medgiva und antag från
förbudet i första stycket.
39 § Skjuter trappa från fastighet inom byggnadskvarter över gatulin-
jen, äger länsstyrelsen medgiva att den kvarstår å gatumarken under
viss tid eller tills vidare.
Har byggnad i annat fall uppförts så att den skjuter in på angränsan
de mark och är enligt jordabalken ägaren ej skyldig att avträda den
mark som sålunda tagits i ans pråk, skall vad i 34, 38 och 158 §§ är före
skrivet ej medföra hinder mot sådan ändring av byggnaden som är att
hänföra till nybyggnad. Ändringen må dock vidtagas, en dast om ägaren
av den ber örda marken medgiver det.
1978
40 § Inom område som ingår i stadsplan må schaktning, fyllning, träd
fällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas såvitt åtgär
den uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra om
rådets användning för avsett ändamål.
Har med avseende å visst omr åde beslut fattats eller fråga väckts om
antagande eller ändring av stadsplan eller har förbud mot nybyggnad
meddelats enligt 36 §, äger länsstyrelsen, i den utsträckning som föranle
des av omständigheterna, stadga förbud mot åtgärd varom sägs i första
stycket.
¬
Om avstående av mark m. m.
41 § I stadsplan ingående mark, som är avsedd till gata eller annan
allmän plats äger kommunen lösa, när kommunen begär det.
Annan i stadsplan ingående mark som ej är avsedd för enskilt be
byggande äger kommunen lösa, såvitt markens användning för avsett
ändamål ej ändock kan anses säkerställd.
Är marken i kommunens ägo, må kommunen lösa särskild rätt som
besvärar marken. Inlösen av särskild rätt till mark som avses i andra
stycket må dock ske endast under där angiven förutsättning.
41 a § Innehåller stadsplan bestämmelse att mark, som ej må lösas en
ligt 41 § första stycket, skall kunna nyttjas för allmän trafikanläggning
eller allmän ledning, skall på kommunens yrkande servitut eller nyttjan
derätt upplåtas i den omfattning som erfordras för ändamålet. Kan äga
ren till fö ljd av planen nyttja marken endast pä sätt som står i uppen
bart missförhållande till dess tidigare värde, må han påfordra att kom
munen förvärvar rättighet som nu sagts. Kommunen äger bestämma
om förvärvet skall avse servitut eller nyttjanderätt.
SFS 1972: 775
42 § Ingår allmän väg i mark som enligt stadsplan är avsedd till gata
eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde som skall tillhöra
kommunen, skall vägmärken utan ersättning tillfalla kommunen i den
mån den tages i anspråk för avsett ändamål.
43 § Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt
stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall angående
kommunens rättigheter och skyldigheter med avseende å vägmärken vad
i 20 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
44 §6
44 a §'
45 § Finnes i samband med prövning av förslag till stadsplan expro
priation av viss i pla nen ingående mark böra ske enligt vad därom finnes
särskilt föreskrivet, må Konungen meddela fastställelse å planen eller
del d ärav under villkor att sådan expropriation kommer till stånd inom
viss tid, högst ett år; dock må, när synnerliga skäl äro därtill, tiden för
längas med högst ett år i sänder. Intill dess expropriation skett eller ti
den därför gått till ända, må nybyggnad ej utan Konungens tillstånd fö
retagas å den mark som omfattas av den villkorliga fastställelsen.
46 §8
47 § Tillhör enligt tomtindelning särskilda delar av tomt olika ägare
och har ej fastighetsbildning i överensstämmelse med tomtindelningen
kommit till stånd på grund av ansökan som gjorts senast ett år efter
® Paragrafen upp hävd ge nom ]971:91 6.
' Paragrafen upp hävd ge nom 1971:916.
® Paragrafen upp hävd ge nom 19 70; 992.
1979
¬
SFS 1972: 775
tomtindelningens fastställande, är kommunen berättigad lösa tomtde
larna.
Har ansökan om fastighetsbildning i överensstämmelse med tomtin
delningen gjorts innan kommunen med stöd av bestämmelserna i första
stycket väckt talan om inlösen, skall målet förklaras vilande till dess frå
gan om fastighetsbildningen slutligt avgjorts. Bildas fas tighet som över
ensstämmer med tomtindelningen, förfaller kommunens talan.
När kommun väckt talan om inlösen av tomt skall domstolen oför
dröj ligen sänd a underrättelse därom till fastighetsbildningsmyndigheten.
48 § Skall mark enligt stadsplanen användas för annat ändamål än en
skilt bebyggande och kan markens ägare till följd härav nyttja marken
allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare
värde, vare kommunen skyldig att lösa ma rken.
När ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligge lösnings
plikt kommunen jämväl bet räffande tomtdel som ägaren kan nyttja alle
nast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde.
Frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall bedömas efter den fas
tighetsindelning som gällde vid tiden för stadsplanens antagande, med
de ändringar av indelningen som skett för planens eller för tomtindel
nings genomförande.
1980
Om upplåtande av gata eller annan allmän plats
49 § Iordningställande och upplåtande till a llmänt begagnande av gata
eller annan allmän plats inom område som ingår i stadsplan ankomme
på kommunen.
50 § Ny gata skall upplåtas till a llmänt begagnande i den mån bebyg
gandet av fastigheter, som överensstämma med tomtindelning och som
enligt st adsplanen hava utgång till gatan, kvarter efter kvarter fortskri
der från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som
i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål.
Härvid skall iakttagas, att varje gatudel som begränsas av två på var
andra följande tvärgators utdragna mittlinjer skall upplåtas, när antingen
fastigheter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tred
jedel av de därvid befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter eller
minst en tredjedel av de fastigheter som skola hava utgång till gatudelen
bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock att, om dessförinnan bebyg
gelse föreligger fastighet efter fastighet i följd från förut upplåten gata
eller från allmän väg inom område som nyss sagts, g atan skall upplåtas
framför sålunda bebyggda fastigheter.
Har fastighet i enlighet med tomtindelning belastats med servitut för
utgång till g ata, skall sådan fastighet vid tillämpningen av första stycket
anses som bebyggd så snart härskande fastighet blivit bebyggd enligt
planen.
Skall redan nu befintlig gata vidgas, åligger det kommunen att till all
mänt begagnande upplåta gatans nya del i den mån med tomtindelning
överensstämmande fastigheter som enligt stadsplanen hava utgång till
gatan bebyggts i enligh et med planen.
¬
51 § Torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den
icke är att anse som gata upplåtas till allmänt begagnande, när fastigheter,
som överensstämma med tomtindelning, eller specialområden med en
sammanlagd längd utmed platsen av minst två tredjedelar av de därvid
befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter och specialområden be
byggts i enlighet med stadsplanen eller eljest väsentligen tagits i anspråk
för där angivet ändamål.
SFS 1972: 775
52 § När gata upplåtes till allmänt begagnande, skall den till bredd
och höjdläge överensstämma med stadsplanen; dock äger länsstyrelsen
på framställning av kommunen medgiva avvikelse härifrån tills vidare
eller u nder viss tid, om den allmänna samfärdseln och hälsovården än
dock kunna behörigen tillgodoses.
Vid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter beho
vet och ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning
för vattnets avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, var
med gatan skall vara försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt utfö
ras i samband med gatans iordningställande men eljest så snart ske
kan efter dess upp låtande.
Vad nu sagts om gata äger motsvarande tillämpning med avseende å
annan allmän plats.
53 § Skall enligt stadsplan trafikled anordnas till eller genom special
område och kunna kommunen och den som förfogar över området ej
enas om de åtgärder som böra vidtagas, äger Konungen förordna här
om.
Den som förfogar över området är pliktig att deltaga i kostnaden för
trafikledens anordnande i den mån han kan anses hava nytta av
denna. I kostnaden inräknas ersättning för intrång som genom trafikle
den tillskyndas honom. Uppstår tvist om skyldighet att deltaga i
kostnaden, skall tvisten på talan av endera parten avgöras av fas
tighetsdomstolen.
54 § Vill ägare av fastighet inom byggnadskvaiter verkställa ny
byggnad därå innan gata, till vilken fastigheten enligt stadsplanen
har utgång, blivit upplåten till allmänt begagnande och allmän av
loppsledning anlagts, skall han anordna utfartsväg och nödigt av
lopp från fastigheten. I den mån kommunen förfogar över er
forderlig obebyggd mark som enligt stadsplanen är avsedd till gata
eller ann an allmän plats vare kommunen pliktig att utan ersättning låta
marken nyttjas for ändamålet.
55 § Är kronan väghållare inom område med stadsplan, skall vad
ovan i 49, 50, 52 och 53 §§ stadgas om ansvarighet för kommunen att
såsom gata iordningställa och upplåta allmän väg avse kronan, med iak t
tagande att framställning varom i 52 § första stycket sägs må göras
såväl av kronan som av kommunen. Kostnad, som föranledes av att
gatan enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare
utförande i övrigt än som betingas av trafiken, skall dock gäldas av
kommunen, om ej Konungen annorlunda förordnar.
1981
¬
SFS 1972: 775
Om ersättning för galuniark
56 § Ägare av fastighet som är belägen vid gata och som överens
stämmer med tomtindelning är skyldig att ersätta kommunen värdet
av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt, dock ej till större
bredd än fem åttondelar av den enligt s tadsplanen vid gatans upplåtan
de till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden å fastigheten.
Är fastigheten belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldig
heten tillika den del del av gatukorset som inneslutes av den i första
stycket angivna gatumarkens utdragna gränslinjer och är belägen inom
ett avstånd från fastighetens sida eller hörn, motsvarande fem åtton
delar av den i första stycket angivna hushöjden.
1982
57 § Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark som kommunen jäm
likt 43 § nyttjar, skall fastighetsägarens ersättningsskyldighet enligt 56 §
första stycket begränsas till värdet av gatumarken framför fastigheten
intill gatans mitt, minskad med halva arealen av vägmärken.
Ingår vägmark som avses i första stycket i gatukors och finnes den
areal gatumark som återstår i korset efter avdrag av vägens areal vara
mindre än den areal som ägarna av fastigheterna vid korset jämlikt
56 § andra stycket skola sammahlagt ersätta, jämkas ersättningsskyl
digheten för fastigheterna så att den sammanlagt ej överstiger värdet
av nämnda återstående areal.
Vad i fö rsta och andra styckena sägs avser icke allmän väg som efter
det att denna lag trätt i k raft eller, om väghållningen i kommunen dess
förinnan övertagits av kronan, sedan så skett byggts inom område som
ingår i stadsp lanen.
58 § Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter me
delvärdet å all gatumarken framför fastigheten eller i fråga om gatu
kors, å den mark som ingår i gatukorset; dock skall vägmark som av
ses i 57 § första stycket icke tagas i be räkning. Värdet av själva marken
skall, efter de grunder vilka gälla för uppskattning av gatumark som av
stås till kommunen, uppskattas utan hänsyn till kostnad som kommunen
vidkänts för markens iordningställande.
59 § Därest så finnes lämpligt, må länsstyrelsen på framställning av
kommunen besluta, att gatumarksersättning som enligt 56—58 §§ sam
manlagt belöper på fastighetsägarna inom visst område skall fördelas
mellan dem och i för ekommande fall ägarna till annan eller andra inom
samma område belägna fastigheter, som ej hava egen gräns mot gata,
efter omfattningen av den enligt stadsplanen å fastigheterna medgivna
bebyggelsen eller efte r fastigheternas storlek eller annan skälig grund.
Äro synnerliga skäl därtill, äger Konungen förordna om ändring i
beslutet efter vad som p rövas skäligt.
Beslut enligt första eller andra stycket må ej avse gata eller del där
av som vid beslutets meddelande är eller lagligen skolat vara upplåten
till allmänt begagnande.
60 § Svarar den fördel som genom gata beredes fastighet icke mot
den ersättningsskyldighet som enligt 56—58 §§ eller 59 § åligger fas
tighetens ägare, jämkas ersättningen med hänsyn därtill.
¬
61 § Har markägare utan lösen till kommunen överlåtit gatumark
framför fastighet eller i gatukors, eller har kommunen samtidigt varit
ägare av både den i fastigheten ingående kvartersmarken och gatu-
marken efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan,
vare fastighetens ägare fri från skyldighet att utgiva ersättning intill vär
det av samma mark.
SFS 1972; 775
62 § Skall gata vidgas, vare den som äger fastighet vid någondera
sidan av gatan skyldig att ersätta kommunen skillnaden mellan de er
sättningsbelopp som med tillämpning av 56—58 §§ åvila fastighets
ägare före och efter vidgningen; dock skall medelvärdet å all mark fram
för fastigheten eller i g atukorset beräknas efter medelvärdet å den mark
som erfordras för vidgningen, och må den fastighetsägarna å ömse sidor
åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt icke avse högre belopp
än som motsvarar värdet av sistnämnda mark.
Vid bestämmandet av ersättningsskyldigheten skola i övrigt 60 och
61 §§ äga motsvarande tillämpning.
Har enligt 59 § särskild grund fastställts för fördelning av ersättning
för gatumark, skall utan hinder därav den ökning av gatumarksersätt-
ning som föranledes av gatans vidgning gäldas enligt bestämmelserna i
första stycket, såvitt ej Konungen på framställning av kommunen annor
lunda förordnar.
63 § Skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i mån av
gatas upplåtande till allmänt begagnande. Vad sålunda stadgats skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet att erlägga ersätt
ning för gatumark efter gatas vidgning.
Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. Vill fastighets
ägare erlägga ersättning för gatumark genom avbetalningar, vare han
dock berättigad därtill, om nöjaktig säkerhet ställes. Avbetalning skall
ske med minst en tiondel årligen. A oguldet belopp skall enligt kom
munens bestämmande gäldas skälig ränta från den dag då krav på er
sättning framställts. Prövas nu stadgade villkor alltför betungande för
fastighetsägaren, äger länsstyrelsen medgiva den lättnad som påkallas
av omständigheterna.
64 § Sedan stadsplan blivit fastställd, äger kommunen, ändå att er
sättningsskyldighet enligt 63 § ej inträtt, påkalla fastställande av den
ersättning fastighetsägare skall gälda för gatumark.
Vill, i nnan tomtindelning inom visst byggnadskvarter skett, kommu
nen att den ersättningsskyldighet för värdet av gatumark, som jämlikt
56—58 § § eller 62 § första stycket kan komma att åläggas fastighets
ägare inom kvarteret, skall bestämmas, må det ske. Sedan tomtindel
ning skett, skall ersättningsbeloppet fördelas mellan fastighetsägarna
jämlikt 56—59 §§ eller 62 § första stycket, varefter, om fall som avses i
60 eller 61 § är för handen, där föreskriven jämkning skall ske.
Vid bestämmande av ersättning enligt andra stycket första punkten
skall vad eljest stadgas om fastighet och fastighetsägare gälla om kvar
tersmark och ägare av sådan mark.
1983
¬
SFS 1972: 775
65 § Tvist om ersättning för gatumark prövas av fastighetsdomstolen
på talan av endera parten.
av
66 § Då ersättning för gatumark blivit bestämd, vare ny ägare
kvartersmark, som berörts av åtgärden, bunden i samma omfattning
som förre ägaren.
1984
Om ersättning för gatubyggnadskostnad
67 § Kommunfullmäktige må för kommunen i dess helhet eller för
viss del därav meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av fas
tighet som överensstämmer med tomtindelning att bidraga till kostnaden
för iordningställande av gata {gatubyggnadskostnad).
Bestämmelserna skola underställas länsstyrelsens prövning, såframt
på fastighetsägare lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom.
Om särskild anledning föreligger, äger länsstyrelsen med eget utlåtande
överlämna sådant ärende till Konungen för avgörande.
68 § Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad skola angiva
grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighets
ägarna och för kostnadens fördelning mellan dem samt tid och ord
ning för ersättningens erläggande. Vid grundernas bestämmande skall
iakttagas:
1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas fastighetsägare beträffande
gata eller del därav vars anläggning påbörjats framför fastigheten då
fråga angående bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad väck
tes hos kommun fullmäktige.
2. Ersättningsskyldighet må ej avse gata eller del därav som lag-
ligen skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid som under 1
sägs.
3. Ä fastighetsägare må ej läggas kostnad som utan motsvarande för
del för fastighets bebyggande föranledes av att gatas höjdläge skall i
väsentlig m ån avvika från markens naturliga höjdläge eller av att gatas
anläggning eljest på grund av särskilda omständigheter ställer sig mer
än vanligt kostsam.
4. Fastighetsägare må icke belastas med gatubyggnadskostnad i större
omfattning än som gäller i fråga om honom åliggande skyldighet att
ersätta gatumark; dock må kostnad uttagas för iordningställande av
vägmark såsom gata eller av gatumark som avses i 61 §, oaktat ersätt
ningsskyldighet som nyss nämnts icke föreligger beträffande marken.
5. Utan hinder av vad under 4 sägs må den gatubyggnadskostnad, som
skulle sammanlagt belöpa å fastighetsägarna inom visst område, för
delas mellan dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen å fas
tigheterna medgivna bebyggelsen eller efter fastigheternas storlek eller
annan skälig grund.
6. Är inom gatudel, som begränsas av två på varandra följande tvär
gators utdragna mittlinjer, gatubyggnadskostnaden icke överallt densam
ma, skall ersätt ningen beräknas efter den genomsnittliga kostnaden.
7. Till grund för bestämmande av gatubyggnadskostnad må, i stället
för vad under 5 och 6 sägs, läggas på tidigare erfarenhet stödda beräk
ningar av vad gata under likartade förhållanden betingar i anläggning.
¬
8. Därest nuvarande eller föregående ägare av fastighet mot vederlag
helt eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anlägg
ning av gata, skall hänsyn tagas härtill.
9. Fastighetsägarnas åligganden skola städse motsvara skäliga anspråk
på rättvisa och billighet.
69 § Svarar den fördel som genom gatas iordningställande beredes
fastighet icke mot den skyldighet som enligt bestämmelser om bidrag
till gatu byggnadskostnad åvilar fastighetens ägare, jämkas ersättningen
med hänsyn dä rtill.
Tvist om bidrag till gatubyggnadskostnad prövas av fastighetsdom
stolen på talan av endera parten.
SFS 1972: 775
Särskilda bestämmelser om m arks avstående och iordningstäl lande
i vissa fall
70 § Lägges stadsplan över område i en ägares hand, må Konungen
på ansökan av kommunen vid planens fastställande förordna, att mark
som för områdets ändamålsenliga användning erfordras till gata eller
annan allmän plats eller till allmän byggnad skall utan ersättning tillfal
la kommunen, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan
förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas
skäligt. Den mark som förordnandet avser skall angivas till läge och
gränser. Mar ken skall avträdas, när kommunen behöver taga den i an
språk för avsett ändamål.
När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket sägs, skall
byggnadsnämnden göra anmälan därom hos inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken; och vare överlåtelse av mark som äger
rum efter det sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om
markens avstående till kommunen.
Vid fastställande av ändring av stadsplan äger Konungen på ansökan
av kommunen, om synnerliga skäl äro därtill, förordna att mark som
avståtts enligt första stycket skall utbytas mot annan mark, såvitt det
kan ske utan förfång för ägaren.
71 § Den som fått avstå mark enligt 70 § skall frigöra den från in
teckning och annan särskild rätt, som gäller däri. Kan detta icke ske,
vare han pliktig att hålla kommunen skadeslös.
Finnes å marken, då den avträdes, byggnad, stängsel, växande skog,
plantering eller annat av beskaffenhet att kunna hänföras till den fasta
egendomen, vare kommunen skyldig att utgiva ersättning därför.
Tvist om ersät tning som avses i andra stycket prövas av fastighetsdom
stolen på talan av endera parten.
72 § Ägare av fastighet inom område, beträffande vilket förordnan
de enligt 70 § meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatu-
mark.
73 § I förordnande som avses i 70 § må Konungen, i den mån så
prövas skäligt, på kommunens begäran föreskriva, att områdets ägare
skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta an-
63—SFS 1972
1985
¬
SFS 1972: 775
läggning av gator samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp
inom området.
Om u nderhåll av gat a m. m.
74 § Underhåll av gata eller annan allmän plats inom område med
stadsplan åvilar kommunen.
Är kronan väghållare inom område med stadsplan, skall underhållet
av allmän väg som upplåtits till gata åvila kronan, dock med den be
gränsning som avses i 55 §. Samma lag vare i fråga om gata som för
klarats tillika vara allmän väg.
Om ersättning för ska da vid stadsplans genomförande
75 § Varder vid ge nomförandet av stadsplan område, som varit avsett
till allmän samfärdsel, helt eller delvis använt för annat ändamål eller
ändrat till sitt höjdläge, och uppstår därigenom skada för ägare av invid
liggande mark eller byggnad därå eller för den som har nyttjanderätt
till m arken eller byggnaden eller för innehavare av servitut som vilar å
marken, är kommunen pliktig att ersätta skadan.
Tvist om ersättning enligt första stycket prövas av fastighetsdomstolen.
76 §9
Fjärde avd. Om utomplansbestämmelser
77 §10 Utomplansbestämmelser utfärdas av Konungen.
78 § Utomplansbestämmelser må ej tillämpas i strid mot fastställd
generalplan.
79 § Nybyggnad må ej företagas i strid mot utomplansbestämmelser;
dock må länsstyrelsen eller, enligt av Konungen meddelade föreskrifter,
byggnadsnämnd medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill.
80 § 11
Femte avd. Om förbud mot bebyggelse till hinde r för
försvaret, luftfar ten m. m.
81 § I närheten av befästning eller statlig flygplats eller av annan än
staten tillhörig flygplats för allmänt bruk må ej nybyggnad företagas,
virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas
eller schaktning, fyllning eller därmed jämförlig åtgärd äga rum, så
framt därigenom befästningens eller flygplatsens användning för avsett
ändamål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luft
farten; dock må länsstyrelsen medgiva undantag när synnerliga skäl äro
därtill.
1986
" Paragrafen samt rubriken när mast före densamma upp hävda genom denna lag.
Ändringen inne bär bl. a . att andra och tr edje styckena upp hävs.
" Paragrafen up phävd genom denna lag .
¬
i I'Ej heller må utan länsstyrelsens medgivande nybyggnad äga rum inom
område i närheten av atomreaktor eller annan atomenergianläggning,
varest risk k an antagas föreligga för skadlig strålning från anläggningen.
82 § Har beslut meddelats att anlägga eller utvidga befästning eller
statlig flygplats eller har tillstånd givits att anlägga eller utvidga annan
flygplats för allmänt bruk eller atomreaktor eller annan atomenergian
läggning, äger länsstyrelsen förordna att vad i 81 § sägs skall äga mot
svarande tillämpning. Sådant förordnande må ock meddelas, där avse
värt men kan åsamkas försvaret genom bebyggelse eller inrättande av
varuupplag, materialgård eller ljusanordning i närheten av annan militär
anläggning än befästning eller flygplats.
83 §12 Innebär stadgandet i 81 § eller förordnande enligt 82 § att på
gående markanvändning avsevärt försvåras, äro markens ägare och
innehavare av särskild rätt till m arken berättigade till e rsättning för den
skada de härigenom lida. Uppkommer i fall som avses här synnerligt
men vid använ dningen av fastighet som marken tillhör är anläggningens
ägare skj^dig att lösa fastigheten där ej sådan skyldighet jämlikt 22 eller
48 § åligger kommunen.
Vad i f råga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan anläggningens ägare och markens ägare eller annan sak
ägare gälle jämväl mot den som förvärvat sakägarens rätt till fastighe
ten efter det inskränkningen i möjligheterna att nyttja marken inträdde.
84 § Har i fastställd generalplan eller stadsplan med hänsyn till an
läggning, som avses i 81 § eller i förordnande enligt 82 §, blivit bes tämt,
att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och
har kommunen på grund av bestämmelserna i 22 eller 48 § löst mar
ken, vare kommunen, såvitt den kan nyttja marken allenast på sätt som
står i uppenbart missförhållande till den erlagda lÖseskillingen, berätti
gad till ersättning av anläggningens ägare för sin förlust.
85 § Kan i fall som avses i 83 eller 84 § överenskommelse i ersätt
ningsfrågan ej träffas, skall den som vill fra mställa ersättningsspråk in
stämma sin talan till fastighetsdomstolen. Jämväl anläggningens ägare
äger påkalla prövning av ersättningsfrågan enligt vad nu sagts.
SFS 1972: 775
Sjätte avd. Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering
av bebyggelsen
86 § Finnes område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra
särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnär
lig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra min
nesmärken, äger länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom området
icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må tillstånd vägras,
om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare, utan att skälig
ersättning därför gives.
Ändringen innebär bl. a. a tt tredje stycket upphävs.
1987
¬
SFS 1972: 775
87 § Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår
i stadsplan eller byggnadsplan äger Konungen meddela det förbud mot
nybyggnad eller de föreskrifter i övrigt som för ändamålet finnas er
forderliga.
Föreskrift som i f örsta stycket sägs må ej avse bebyggelse för jordbru
kets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.
88 §13
89 §"
90 §'3
91 §iG
92 §1-
93 §1»^
94 §19
95 §29
96 §21
97 §22
98 §23
99 §24
100 §25
101 §2G
102 §27
103 §2S
1^ Paragrafen samt rubriken närmast före densamma upphävda genom denna lag.
'4 Paragrafen upphävd genom denna lag.
Il Paragrafen upphävd genom denna lag.
1" Paragrafen upphävd genom 1959:611.
17 Paragrafen upphävd genom 1959: 6 11.
1® Paragrafen upphävd genom denna lag.
1® Paragrafen upphävd genom denna lag.
7® Paragrafen upphävd genom denna lag.
71 Paragrafen samt rubriken närmast före densamma upphävda genom denna lag.
77 Paragrafen upphävd genom denna lag.
77 Paragrafen upphävd genom 1959: 611.
74 Paragrafen upphävd genom 1959 : 61 1.
71 Paragrafen upphävd genom 195 9; 611.
7® Paragrafen upphävd genom 1959 : 611.
7' Paragrafen upphävd genom 1959 : 61 1.
1988
78 Paragrafen upphävd genom 195 9; 611.
¬
i04 §29
SFS 1972: 775
105 §30
106 §31
Sjunde avd. Öm byggnadsplan
107 § Har tätbebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse vän
tas uppkomma å viss ort, och föranleda ej omständigheterna till att
stadsplan upprättas, skall genom kommunens försorg byggnadsplan
upprättas, i den mån sådan plan finnes erforderlig för reglering av be
byggelsen.
Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika
ändamål avsedda områden som ingå i planen, såsom byggnadsmark
samt vägar och andra allmänna platser. I den mån så erfordras skola
jämväl höjdlägen angivas.
Erfordras särskilda bestämmelser angående områdenas bebyggande
eller användning i övrigt, skola sådana bestämmelser intagas i planen.
108 § Byggnadsplan antages av kommunfullmäktige. Fullmäktige
äga i den omfattning som prövas lämplig uppdraga åt byggnadsnämn
den att i fullmäktiges ställe antaga sådan plan.
Planen skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen. Läns
styrelsen äger, om särskild anledning föreligger, underställa planen Ko
nungens prövning. Avviker planen från generalplan, som efter före
skrift enligt 10 a § andra stycket blivit fastställd, och är ej avvikelsen
ringa, skall underställning alltid ske.
Underlåter kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande
av byggnadsplan, där sådan erfordras, må länsstyrelsen efter kommun
fullmäktiges hörande låta upprätta samt, sedan tillfälle givits full
mäktige och dem frågan eljest rör att yttra sig, fastställa byggnads
plan för det område varom fråga är.
Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning med avseende å ändring
av byggnadsplan.
109 § Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst
område eller om ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid,
högst ett år, förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas.
Länsstyrelsen må förlänga förbudets giltighetstid med högst två år i
sänder.
Från förbud som i första stycket sägs må undantag medgivas av
länsstyrelsen eller, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, av bygg
nadsnämnd.
Kan byggnadsplan icke fastställas eller undantages den i viss del från
fastställelse, äger Konungen eller, om fastställelseprövningen ankommer
på länsstyrelsen, denna för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad
som föranledes av omständigheterna.
Paragrafen upphävd genom 1959: 611.
Paragrafen samt rubriken närmast före densamma upphävda genom denna lag.
Paragrafen upphävd genom denna lag.
1989
¬
SFS 1972: 775
110 § Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplan; dock må
länsstyrelsen medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och bygg
nadsnämnden tillstyrkt det.
Därest så finnes påkallat, äger länsstyrelsen förordna, alt nybyggnad
inom område som ingår i byggnadsplan ej må företagas utan tillstånd av
länsstyrelsen, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området
anordnats i erforderlig mån.
Från förbud, som avses i första och andra styckena, må, enligt av
Konungen meddelade föreskrifter, jämväl byggnadsnämnd medgiva
undantag.
Beträffande område som ingår i byggnadsplan eller med avseende
å vilket förbud mot nybyggnad meddelats enligt 109 § äger länsstyrelsen,
i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud
mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åt
gärd.
111 § Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall förskjutas
av kommunen. Ägare av mark som ingår i planen vare, därest planen
för honom medför avsevärd nytta, skyldig att återgälda kommunen
så stor del av kostnaden som svarar mot hans del av planområdets
areal. Föranleda särskilda omständigheter att vad som sålunda helöper
å markägare icke står i skäligt förhållande till den nytta han har av
planen, skall beloppet i erfo rderlig mån sänkas eller höjas.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning be
träffande ändring av byggnadsplan.
Det ankommer på länsstyrelsen att meddela beslut i de hänseenden
som avses i första och andra styckena.
112 § Mark som enligt byggnadsplan är avsedd till väg eller annan
allmän plats må, i den mån den till följd av nybyggnad erfordras för
samfärdseln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas
för det avsedda ändamålet, såvitt marken är obebyggd och vid planens
fastställande tillhörde antingen den fastighet, å vilken nybyggnaden
företagits eller från vilken ef ter fastställandet mark för byggnaden upp
låtits, eller ock annan fastighet som hade samma ägare.
1990
113 § Lägges byggnadsplan över område i en ägares hand, må Ko
nungen eller, om fastställelseprövningen ankommer på länsstyrelsen,
denna vid planens fastställande förordna, att ägaren skall, ändå att
112 § ej är tillämplig, u tan ersättning upplåta obebyggd mark, som för
områdets ändamålsenliga användning erfordras till väg eller annan all
män plats, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan för
väntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas
skäligt. Den mark som förordnandet avser skall angivas till läge och
gränser. Marken skall upplåtas, när den behöver tagas i anspråk för
avsett ändamål.
Väckes hos kommunens fullmäktige fråga att göra framställning om
förordnande som i första stycket sägs, skall byggnadsnämnden göra
anmälan därom hos inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastig
hetsboken; och vare överlåtelse av mark som äger rum efter det sådan
anmälan inkommit ej hinder för förordnande om markens upplåtande.
¬
uppkommer fråga om förordnande enligt första stycket hos länssty
relsen, har denna att fullgöra den nu stadgade anmälningsskyldigheten.
Äro synnerliga skäl därtill, må länsstyrelsen i samband med ändring
av byggnadsplan besluta om jämkning i förordnande som avses i första
stycket, såvitt det kan ske utan förfång för ägaren.
SFS 1972: 775
114 § Om rätt att i vissa an dra fall än som avses i 11 2 och 113 §§ taga
i anspråk mark, som enligt byggnadsplan är avsedd till väg eller annan
allmän plats, stadgas i väglagen (1971: 948) och lagen (1939: 608)
om enskilda vägar.
115 § Nyttjanderätt till mark enligt 112 eller 113 § gälle framför
annan rätt till marken som uppkommit efter byggnadsplanens fast
ställande.
Lägges stadsplan över mark som avses i 112 eller 113 §, må Ko
nungen på ansökan av kommunen förordna, att marken utan ersättning
skall tillfalla k ommunen.
116 § Har i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg
eller annan allmän plats utan att skyldighet att upplåta marken före
ligger enligt 112 eller 113 §, och kan markens ägare till följd av vad
sålunda bestämts nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidi gare värde, vare han berättigad till ersä ttning
för den skada som han härigenom lider. Samma lag vare om innehavare
av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upp
låtits innan byggnadsplanen fastställdes. Skyldighet att svara för ersätt
ningen åligger i fråga om mark, som är avsedd till allmän väg, väg-
hållaren samt beträffande annan mark vägförening, inom vars område
marken är belägen. Finnes ej vägförening när fråga uppkommer om
ersättning i fa ll som sist nämnts , skall länsstyrelsen föranstalta om sådan
förenings bildande.
Ersättningen skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med
rätt för såväl den ersättningsskyldige som markens ägare eller annan
sakägare a tt i händelse av ändrade förhållanden eller sedan tio år för
flutit f rån det ersättningen senast bestämts erhålla ny prövning av be
loppet. Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förut
satts skola gälla mellan den ersättningsskyldige och sakägare gälle
jämväl mot den som efter byggnadsplanens fastställande förvärvat sak
ägarens rätt till marken.
Frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall bedömas med hän
syn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för byggnadsplanens
fastställande, med de ändringar av indelningen som skett för planens
genomförande.
117 § Kan i fall som avses i 116 § överenskommelse i ersättnings
frågan ej tr äffas, skall vad i 23 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
118 § Ej må mot ägarens bestridande i byggnadsplan bestämmas att
mark skall användas för annat ändamål än till enskilt bebyggande, väg
eller annan allmän plats, med mindre ägaren tillförsäkras ersättning
1991
¬
SFS 1972: 775
för skada som han lider genom att han till följd av planen kan nyttja
marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till matr
kens värde. Om markägaren så fordrar, skall, innan byggnadsplan
fastställes, för gäldande av ersättningen ställas säkerhet som länsstyrelsen
prövar betryggande. Från ställande av säkerhet vare kronan fri.
Utan hinder av vad nu sagts må, med iakttagande att behovet av
vägar och andra allmänna platser främst tillgodoses, bestämmas att
mark inom område som är i en ägares hand skall användas för allmän
byggnad som erfordras för området, i den mån det med hänsyn till den
nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga om
ständigheter prövas skäligt.
Mark som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller an
nan allmän plats må ej fördenskull tagas i anspråk för ändamålet utan
medgivande av markens ägare.
119 §32
120 §3:t
121 §34
122 §35
123 §30
124 §3-
125 §3S
Åttonde avd. Om regionplan
126 § Finnes för två eller flera kommuner gemensam planläggning
böra i ett eller flera hänseenden äga rum beträffande grunddragen för
markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder, flygplats,
områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggning
ar för vattenförsörjning och avlopp, skall regionplan upprättas.
Erfordras närmare bestämmelser angående användningen av område
som omfattas av regionplan, skall planen innehålla sådana bestämmel
ser.
127 § Har fråga väckts om upprättande av regionplan, skall länssty
relsen efter erforderlig utredning överlämna handlingarna i ä rendet jäm
te eget yttrande till Konungen.
Konungen bestämmer därefter, huruvida regionplan skall finnas, an-
1992
Paragrafen jämte rubriken närmast före densamm a upphävda genom denna lag.
Paragrafen upphävd genom 1959:611.
Paragrafen jämte rubriken närmast före densamm a upphävda genom den na lag.
Paragrafen jämte rubriken närmast före densamma upphävda ge nom denna lag.
Paragrafen upphävd genom 1964: 824.
Paragrafen upphävd genom 1964 : 824.
Paragrafen upphävd genom 1959: 611.
¬
gående regionplaneområdets omfattning och i vilka hänseenden gemen
sam planläggning skall äga rum.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning med avseende å upp
hävande eller ändring av vad sålunda bestämts.
SFS 1972: 775
128 § Har Konungen förordnat att regionplan skall finnas, skola för
handläggning av frågor rörande planen de kommuner som beröras av
denna bilda regionplaneförbund.
Beträffande sådant förbund skall, med de avvikelser som följa av vad
i denna lag stadgas, lagen om kommunalförbund äga tillämpning.
För handläggningen av frågor om regionplan för kommunerna i
Stockholms län finnas särskilda bestämmelser.
129 § En ledamot av förbundsfullmäktige, tillika ordförande, skall
jämte e rsättare för honom förordnas av Konungen. Övriga ledamöter i
förbundsfullmäktige sko la utses av förbundets medlemmar till det antal
för varje medlem som bestämmes i f örbundsordningen.
Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen eller ändring
av denna, skall länsstyrelsen besluta därom.
130 § Kan regionplan komma att beröra kommuner inom två eller
flera län, må Konungen bestämma, att länsstyrelsen i ett av länen skall
taga den befattning med upprättande av regionplan och övriga med pla
nen sammanhängande frågor som ankommer på länsstyrelse.
131 § Regionplan fastställes av Konungen, sedan förslag därtill upp
rättats av förbundsstyrelsen och antagits av förbundsfullmäktige. Har
avvikande mening uttalats inom styrelsen eller fullmäktige eller har för
bundsmedlem f ramställt erinran mot förslaget, äger Konungen göra den
avvikelse från detta som med hänsyn till så lunda yppad mening må an
ses befogad.
Vad nu sagts gäller ock i fråga om ändring av regionplan.
132 § Kostnaderna för upprättande eller ändring av regionplan samt
för regionplaneförbunds verksamhet i övrigt skola, intill dess planen
fastställts, förskjutas av förbundsmedlemmarna eller av statsmedel en
ligt vad Konungen på förslag av förbundsfullmäktige bestämmer.
Kostnaderna skola, i den mån bidrag ej lämnas av statsmedel, slut
ligen fördelas mellan förbundsmedlemmarna efter vad som med hän
syn till varje medlems nytta av planen finnes skäligt. Därest ej omstän
digheterna föranleda till annat, sker fördelningen efter skatteunderlag.
Grunderna för fördelningen skola på förslag av förbundsfullmäktige
bestämmas av Konungen, sedan planen eller ändring därav fastställts.
133 § Underlåta förbundsfullmäktige att vidtaga erforderliga åtgärder
för upprättande av regionplan, må Konungen förelägga fullmäktige viss
tid, inom vilken sådan plan skall vara underställd Konungens prövning.
Ställa fullmäktige sig ej föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen
på förbundets bekostnad låta upprätta samt, efter hörande av fullmäk
tige och dem frågan eljest rör, fastställa regionplan.
63*—SFS 1972
1993
¬
SFS 1972: 775
Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning, om ändring av region-
plan finnes påkallad för regionplaneområdets ändamålsenliga utveckling
eller till fr ämjande av betydande allmänt intresse.
134 § Regionplan skall tjäna till ledning vid upprättande av general
plan, stadsplan och byggnadsplan eller ändring därav så ock eljest vid
reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom
planområdet.
135 § Är nybyggnad eller schaktning, fyllning, trädfällning eller an
nan därmed jämförlig åtgärd inom regionplaneområde beroende på
prövning av myndighet, skall denna tillse, att markens användning för
i regionplanen avsett ändamål icke försvåras. Ej må dock härigenom
avsevärt men tillskyndas markens ägare utan att skälig ersättn ing därför
Nionde, avd. Om tillstånd för särskilt fall till tätbebyggelse m. m.
136 § Utan hinder av att förhållande ej föreligger som enligt denna
lag förutsättes för att mark skall få användas till tätbebyggelse äger
Konungen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet
som Konungen bestämmer för särskilt fall medgiva tillstånd till nybyg g
nad, vilken innefattar sådan bebyggelse.
136 a § Är valet av plats för industriell eller liknande verksamhet av
väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och
vattentillgångar, skall verksamhetens lokalisering prövas av Konungen.
Konungen föreskriver vilka slag av sådan verksamhet som skall under
kastas Konungens prövning och kan även föreskriva sådan prövning
beträffande viss verksamhet som avses i första punkten.
Tillstånd enligt första stycket till lokalisering får meddelas endast om
kommunen tillstyrkt detta.
Konungen kan föreskriva villkor för tillgodoseende av allmänna in
tressen.
Tillstånd kan göras beroende av att saken inom viss tid fullföljes ge
nom ansökan till koncessionsnämnden för miljöskydd i den ordning
som föreskrives i miljöskyddslagen (1969: 387).
1994
Tionde avd. Ont bestämmande och erläggande av lösen m. m.
137 § I mål om ersättning som avses i 23 §, 71 § andra stycket, 75,
85 eller 117 § och i mål om inlösen av mark enligt denna lag skall
expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga del ar lända till efterrättelse
i den mån avvikande bestämmelser ej meddelas i denna lag.
I mål, som eljest enligt denna lag skall upptagas av fastighetsdomstol,
skola bestämmelserna i expropriationslagen (1972: 719) om rättegång
samt om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning
i tillämpliga delar gälla i den mån avvikande bestämmelser ej meddelas
i denna lag.
¬
138 § I fall, då markens ägare är berättigad fordra att inlösen sker.
ankommer det på honom att göra ansökan om stämning.
Ogillas yrkande om inlösen, tillämpas allmänna regler om rättegångs
kostnad.
139
Ogillas yrkande om ersättning i mål om anspråk som avses i
23 §, 71 § andra stycket, 75, 85 eller 117 § och har målet anhängig-
gjorts av den som framställer ersättningsanspråket, tillämpas allmänna
regler om rättegångskostnad. Om han har haft skälig anledning att få
sin talan prövad av domstol, kan dock e fter omständigheterna förordnas,
att motparten skall ersätta honom hans rättegångskostnad eller att var
dera parten skall bära sin kostnad.
140 § Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist om rätt eller
plikt att lösa, skola bestämmelserna om förhandstillträde i expropria
tionslagen (1972: 719) äga tillämpning först sedan det genom lagakraft-
ägande dom blivit avgjort att inlösen skall äga rum.
141 § Bestämmelserna i 3 kap. 8 § första stycket expropriationslagen
(1972: 719) om rätt för fastighetsägaren att påkalla utvidgning av ex
propriation skola ej äga tillämpning med avseende å inlösen av mark
som ingår i stadsp lan.
142 § Vid inlösen av mark skall 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972:
719) äga tillämpning i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden
från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.
143 § Vill kommun lösa i enskild väg ingående mark som enligt den
na lag må tagas i anspråk och nyttjas till trafikled eller annan allmän
plats, skall vid expropriationsersättningens bestämmande hänsyn tagas
till denna rätt. Ej må kostnad som kommunen nedlagt för trafikledens
eller platsens iordnings tällande föranleda höjning av ersättningsbeloppet.
144 § Försummar kommun att, på sätt i expropriationslagen (1972:
719) stadgas, nedsätta expropriationsersättning som fastställts i mål om
inlösen av mark och har ej marken tillträtts eller enligt 6 kap. 10 §
expropriationslagen övergått på kommunen, skall den väckta frågan
om markens avträdande, om någon till ersättning berättigad yrkar det,
vara förfallen, såvitt på hans rätt inverkar.
SFS 1972: 775
145 § 40
146 § Vad i 137, 138, 140, 142 och 144 §§ är stadgat beträffande in
lösen av mark skall äga motsvarande tillämpning vid inlösen av särskild
rätt eller upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt enligt denna lag. När
särskild rätt inlöses e ller servitut eller nyttjanderätt upplåtes, skola be
stämmelserna i 3 kap. 8 § första stycket expropriationslagen (1972: 719)
ej tillämpas på mark som ingår i stadsplan.
Förutvarande 139 § upphävd genom 1 970; 992.
Paragrafen up phävd gen om denna lag.
1995
\
¬
SFS 1972: 775
Elfte avd. Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan m. m.
147 § Den som företager nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot
förbud som meddelats i denna lag eller med stöd av lagen dömes till
böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse
i hög st sex månader dömas.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter villkor som
Konungen meddelat med stöd av 136 a § tredje stycket, så att allmän
rätt kan kränkas, dömes till böter eller fängelse i hö gst ett år.
148 § I fall som avses i 147 § äger överexekutor meddela handräck
ning till rättelse i va d olagligen skett.
Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare eller av
byggnadsnämnd. Är ansökan gjord av allmän åklagare och begär ut
mätningsman att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske
av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser som äro
stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.
149 § Över kommunalfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut rö
rande stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning som enligt denna lag
för att bliva gällande skall fastställas av Konungen eller länsstyrelsen,
så ock över förbundsfullmäktiges förslag till regionplan må särskild
klagan ej föras, vederbörande obetaget att framställa erinringar mot
beslutet i ärendet angående fastställelse därå. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning å beslut av kommunfullmäktige som innefattar
framställning om fastställelse av generalplan eller om annan åtgärd av
Konungen eller länsstyrelse enligt denna lag.
Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmel
ser av Konungen.
150 § Länsstyrelses beslut rörande fastställelse av generalplan, stads
plan, byggnadsplan eller tomtindelning skall meddelas efter anslag.
Mot länsstyrelses beslut i ärende om medgivande, varå 39 § äger
tillämpning, föres talan hos kammarrätten genom besvär. Talan mot
annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom be
svär. I fall som avses i första stycket räknas besvärstiden från den dag
då beslutet meddelades.
Har länsstyrelse till alla delar fastställt av kommunfullmäktige eller
byggnadsnämnd antaget eller eljest i vederbörlig ordning handlagt för
slag rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning,
må klagan föras allenast av sakägare som i ärendet framställt yrkande
vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.
151 § Länsstyrelses förordnande enligt 82 §, så ock länsstyrelses be
slut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd eller mot schakt-
ning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall
lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
1996
¬
Tolfte avd. Allmänna bestämmelser
152 § Har någon av statlig eller kommunal myndighet erhållit upp
drag att upprätta förslag till regionplan, generalplan, stadsplan, bygg-
nadsplan eller tomtindelning eller att verkställa plan- eller höjdmätning
eller kartläggning till ledning vid upprättande av sådant förslag, äge han
och hans biträden erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt
därvid övergå ägor och anbringa märken eller signaler i vad det finnes
erforderligt för uppdragets genomförande, varvid skall iakttagas att
skada å egendom såvitt möjligt undvikes.
Vad nu sagts gälle ock den, vilken på grund av föreskrift som med
delats med stöd av denna lag har att företaga utstakning av byggnads
läge eller besiktning av pågående eller avslutat byggnadsföretag eller
därmed likartat arbete.
153 § Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller fastighet skall ock
gälla om den som innehar mark eller fastighet under sådan besittnings
rätt som enligt lag är att hänföra till fast egendom.
154 § Är fastighet belägen vid torg, park eller annan sådan allmän
plats, skall marken framför fastigheten anses som gata till en bredd, mot
svarande fem fj ärdedelar av den å fastigheten enligt stadsplanen vid g a
tans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden.
155 § Vad i denna lag föreskrives om tomt och om fastighet äger till-
lämpning även på samfällighet inom byggnadskvarter. Med ägare av
tomt eller fas tighet avses därvid ägarna av de fastigheter som hava del i
samfälligheten. Är samfälligheten ej avsedd för bebyggelse, skall den
anses bebyggd när den väsentligen tagits i a nspråk för angivet ändamål.
Högsta tillåtna hushöjden antages därvid vara medeltalet av vad som
gäller för de fastigheter som hava del i samfälligheten.
Vad i 56, 62 och 67 §§ stadgas om fastighet som överensstämmer med
tomtindelning avser även annan inom byggnadskvarter belägen fast ighet,
varå nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det att kvarteret
intogs i stadsplanen, samt tomt som är i en äga res hand.
Vad i denna lag föreskrives om fastighet som överensstämmer med
tomtindelning skall gälla även beträffande fastighet som bildats med
stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena fastig
hetsbildningslagen (1970: 988).
156 § Går gräns mellan två kommuner i gatas längdriktning, skall i
fråga om tidpunkten för inträdandet av skyldighet att upplåta gatan till
allmänt begagnande så anses som om gatan vore belägen inom en och
samma kommun.
Kostnaden för gatan skall fördelas mellan kommunerna efter den
nytta de hava av gatan, med rätt för vardera kommunen att i enlighet
med de i denna lag stadgade grunderna av vederbörande fastighets
ägare i den kommunen uttaga bidrag till dess andel i kostnaden som om
gatan helt vore belägen inom kommu nen.
157 §«
SFS 1972: 775
Paragrafen up phävd gen om denna lag.
1997
¬
SFS 1972: 775
158 § Vad i denna lag sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådaii
ändring av befintlig byggnad som, enligt vad Konungen därom stadgar,
är att hänföra till nybyggnad.
w'-.
övergångsbestämmelser'» ^
159 § Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.
Genom denna lag upphäves stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr
142); dock skola de i stadsplanelagen meddelade övergångsbestämmel
serna alltjämt i tillämpliga delar gälla, under iakttagande av att hän
visning till stadgande som ersatts genom bestämmelse i nya lagen skall
anses i stället hava avseende å den bestämmelsen.
Förekommer eljest i lag eller särskild författning hänvisning till lag
rum som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestäm
melsen i stället tillämpas.
160 § När särskilda skäl äro därtill, äger länsstyrelsen beträffande
område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplans-
bestämmelser ej fastställts, förordna att stadgandet i 7 § första stycket
ej skall gälla förrän från och med den 1 januari 1952.
161 § Har stomplan fastställts före denna lags ikraftträdande, skall
beträffande planen tillämpas vad om fastställd generalplan i stad är
stadgat.
162 § Vid prövning av fråga om lösnings- eller ersättningsplikt med
avseende å mark, vilken enligt denna lag eller föreskrift, som med
delas med stöd av lagen, eller enligt motsvarande äldre bestämmelser
ej må tagas i anspråk för enskilt bebyggande eller för viss bebyggelse,
skall värdet å marken bestämmas med skälig hänsyn till det värde, mar
ken vid tiden för lagens ikraftträdande ansågs hava enligt dittills till-
lämpade grunder; och må förty jämväl det värde som då tillmättes
marken för tätbebyggelse komma i betraktande,
163 § Har gata eller gatudel framför kvartersmark upplåtits eller lag-
ligen skolat upplåtas till allmänt begagnande före denna lags ikraft
trädande, skall angående skyldighet för kvartersmarkens ägare att gäl
da ersättning för gatumark äldre lag äga tillämpning.
Vidgas gata, som upplåtits till allmänt begagnande före ikraftträ
dandet av denna lag, och har skyldighet för ägare av kvartersmark
att ersätta kommunen värdet av den gatumark, som tagits i anspråk för
gatan, enligt bestämmelserna i äldre lag ännu icke inträtt vid vidgningen,
skall skyldighet för markägaren att enligt denna lag med anledning av
vidgningen gälda ersättning för mark icke inträda förrän ersättningen
för mark för gatans upplåtande enligt äldre lag förfaller till betalning.
164 § Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad om den hushöjd som
är tillåten å kvartersmark, må markägares skyldighet att bidraga till
kommuns gatukostnad ej beräknas efter större gatubredd än aderton
meter.
1998
Till 1947:385.
¬
165 § Vad i 70 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning med av-
SFS 1972: 775
seende å område i en ägares hand som ingår i stadsplan vilken fast
ställts före denna lags ikraftträdande, därest området utgör minst ett
helt byggnadskvarter.
Ingår i byggnadsplan som fastställts före denna lags ikraftträdande
område i en ägares hand, skall vad i 113 § stadgas om upplåtande av
mark äga motsvarande tillämpning.
166 § Är då denna lag träder i kraft föreskrift meddelad jämlikt 1 §
andra stycket lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot be
byggelse till hinder för försvaret, skall så anses som om föreskriften
meddelats jämlikt m otsvarande stadgande i förevarande lag.
167 § Har före denna lags ikraftträdande, i avbidan på upprättande
av byggnadsplan, förbud meddelats mot nybyggnad utan länsstyrelsens
tillstånd, vare beslutet ej gällande längre än fem år från lagens ikraft
trädande, med mindr e tiden förlänges enligt vad i 109 § stadgas.
168 § Utan hinder av vad eljest i denna lag är stadgat må, där ej Ko
nungen eller myndighet som Konungen bestämmer annorlunda förord
nar, tätbebyggelse äga rum inom område för vilket avstyckningsplan
gäller vid denna lags ik raftträdande.
Med avseende å sådan plan skall vad i 110 § stadgas äga motsva
rande tillämpning.
169 § Har jämlikt äldre lag tomtindelning fastställts för område inom
byggnadsplan, må nybyggnad ej företagas i strid mot tomtindelningen,
dock må länsstyrelsen för särskilt fall meddela tillstånd till nybyggnad,
när synnerliga skäl äro därtill. Ej må tomtindelningen ändras i andra
fall än då fastställd ändring i byggnadsplanen förutsätter ändring av
tomtindelningen eller ock ägarna av de tomter som beröras av ändring
en äro ense därom och ändringen finnes lämplig för ett ändamåls
enligt utnyttjande av tomterna.
170 § Beträffande byggnadsplan som fastställts före denna lags i kraft
trädande skall vad i 116 § stadgas icke äga tillämpning.
Denna lag'^^ träder i kraft den 1 januari 1965 och rubbar ej förord
nande som meddelats dessförinnan.
Denna lag'^'^ träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om mål om in
lösen av tomt eller tomtdel som vid utgången av år 1971 är anhängigt
äger dock de upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra
stycket samt den äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.
Denna lag**^ träder i kraft den 1 januari 1972.
Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt hos expropriationsdomstol
prövas av fastighetsdomstol, om huvudförhandling ej påbörjats dess-
Till 1964: 824.
Till 19 70; 992.
"Till 1971: 537.
1999
¬
SFS 1972: 775
förinnan. Ar mål om ersättning enligt 75 § anhängigt hos allmän dom
stol vid ikraftträdandet, handlägges målet enligt äldre bestämmelser.
*.h
1 i
Denna lag^o träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut
som meddelats före den 1 januari 1972.
1. Denna lag-'" träder i kraft den 1 januari 1972.
2. Har ansökan om inlösen gjorts hos Kungl. Maj;t före ikraftträ
dandet. prövas frågan om medgivande till inlösen enligt äldre bestäm
melser.
3. Äldre bestämmelser gäller i fall då talan vid domstol väckts före
ikraftträdandet.
4. Bestämmelserna i 142 § i dess nya lydelse gäller ej värdeökning
som ägt rum före utgången av juni 1971.
1. Denna lag*'® träder i kraft den 1 januari 1973.
2. Mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos domstol prövas
och handlägges enligt äldre bestämmelser. I fråga om betalning av er
sättning och löseskilling som fastställts i sådant mål gäller också äldre
bestämmelser.
3. Har generalplan fastställts genom beslut som vunnit laga kraft
före lagens ikraftträdande, skall 21 § alltjämt tillämpas och 22 § till-
lämpas i sin äldre lydelse, om talan väckes före utgången av år 1973.
4. Om lösenplikt eller ersättningsrätt enligt 83 § förelåg vid lagens
ikraftträdande, skall äldre lydelse av 83 § tillämpas, om talan väckes
före utgången av år 1973.
5. Ägare av fastighet som före den 1 september 1972 har vidtagit
påtagliga åtgärder för att få till stånd sådan glesbebyggelse på fastig
heten som anges i 6 § i lydelse enligt lagen (1971: 1088) om ändring
i byggnadslagen är berättigad till ersättning av kommunen för den ska
da han lider, om bebyggelsen vägras på grund av de nya bestämmelser
na i 5 § eller icke får äga rum på grund av bestämmelse i fastställd
generalplan. Ersättningen skall beräknas med hänsyn till förhållandena
vid lagens ikraftträdande. Uppkommer synnerligt men vid använd
ningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa denna. Frågan
om sådan skyldighet föreligger skall bedömas efter den fastighetsindel
ning som gällde vid tiden för lagens ikraftträdande. Bestämmelserna
om rätt till ersättning och skyldighet att lösa fastighet gäller dock
endast om talan väckes före utgången av år 1977 eller, i fall som av
ses med de nya bestämmelserna i 5 §, ansökan om byggnadslov göres
före samma tidpunkt och talan väckes inom ett år efter det att frågan
om byggnadslov slutligen prövats. I mål om ersättning äger bestämmel
serna i 137 § första stycket och 139 § motsvarande tillämpning.
6. Bestämmelserna i 142 § i dess nya lydelse gäller ej värdeökning
som ägt rum före utgången av juni 1971.
•'» Til ! 1971; 592.
Till 1971; 916.
2000
« Till 1972; 775.
¬
Det alla som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta. Till ytter-
SFS 1972: 775
mera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt
kungl. sigill bekräfta låtit.
Stockholms slott den 19 december 1972.
GUSTAF ADOLF
sVANTE L UNDKVIST
(L. S.)
(Civildepartementet)
¬
