SFS 2001:442 Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

1

Svensk författningssamling

Lag
om ändring i plan- och bygglagen (1987:10);

utfärdad den 31 maj 2001.

Enligt riksdagens beslut

1

föreskrivs att 14 kap. 8 § plan- och bygglagen

(1987:10)

2

skall ha följande lydelse.

14 kap.

8 §

3

Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersätt-

ning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att

1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse för-

störd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov
har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,

2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller

rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,

3. skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan enligt 5 kap. 7 § första

stycket 4 eller 6 eller i områdesbestämmelser enligt 5 kap. 16 § 4 eller 5,

4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge

inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i områ-
desbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om bygg-

naden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i första
stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till ersättning,
om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten.
I fall som avses i första stycket 3–5 föreligger rätt till ersättning, om skadan
medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av
fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer

vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten,
om ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra

beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. och 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljö-
balken, beslut som innebär att tillstånd enligt 7 kap. 11 § andra stycket eller
28 b–29 a §§ samma balk inte meddelas, föreläggande eller förbud enligt

1

Prop. 2000/01:111, bet. 2000/01:MJU18, rskr. 2000/01:248.

2

Lagen omtryckt 1992:1769.

3

Senaste lydelse 1998:839.

SFS 2001:442

Utkom från trycket
den 15 juni 2001

2

SFS 2001:442

Fakta Info Direkt, tel. 08-587 671 00

Elanders Gotab, Stockholm 2001

12 kap. 6 § fjärde stycket samma balk eller beslut som innebär att dispens
enligt samma lagrum inte meddelas, samt beslut enligt 18 § skogsvårdslagen
(1979:429), allt under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före
det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynsta-
ganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom
samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av
nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller
motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m.,
utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivnings-

förbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att
tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, är staten skyldig
att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som
avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds-
eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kost-
nader för ersättning eller inlösen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

På regeringens vägnar

KJELL LARSSON

Kathrin Flossing
(Miljödepartementet)