SFS 1954:280

Källa Regeringskansliets rättsdatabaser m.fl.

ll ä i ‘ !- - i'j ’j .j nr 280. allmän ransoneringslag; given stoclcholms slntt den 26 maj 195k. \ .-t rtivi! ;■ f!g ciila v i gustaf adolf, med guds nåde, sveriges, götes oc vendes konung, göra veterligt: att vi, med riksdagen^ funni - gott förordna som följer. inledande bestämmelser. 1 §. il«j ’%}! st- kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 —5 §§ träda i tillämpning då kriget upphört, förordnar konungen senast före avslutandet av den riks dagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna ick vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån b , stämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enli andra eller tredje stycket. 1 prop. 1953; 20; 19; eflkr 186. ti] b ¬ . nr 280. — 531 uti vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger konungen förordna, att nämnda tämmelser skola tillämpas. sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. blir förordnandet icke inom två t.. jöiånader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma förfallet. upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdags- sessions avslutande meddelat förordnande av konungen upphävt. 'i har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främm.ande makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt f^ör befolkningen eller produktionen, äger konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 —5 §§ stadgas, helt eller delvis, ^kall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning. föreskrift enligt 2 § första stycket, 3 § andra stycket, eller 5 § må dock, därest den grundas på förordnande enligt tredje stycket i denna paragraf, meddelas allenast i fråga om förnödenhet, beträffande vilken knapphet eller etydande fara för knapphet uppstått till följd av händelse som där angives. ims:!? ' vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 2 —5 §§ skall tillses, att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständighe- . terna föranledes. ' under tid, då bestämmelse i 2 —5 §§ äger tillämpning, skola även däremot .svarande stadganden i 6 —46 §§ tillämpas. om reglering av handel m. m. 2 §. för att möjliggöra en av förhållandena påkallad hushållning med förnö- denhet, som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, äger ko­nungen föreskriva 1) att sådan förnödenhet under viss tid icke må saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas; 2) att sådan förnödenhet må saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas iler förvärvas allenast i den ordning och på de villkor, som föreskrivas av onungen eller myndighet som konungen bestämmer; eller 3) att sådan förnödenhet må användas allenast för de ändamål, på de illkor och med de begränsningar, som föreskrivas av konungen eller myn- ighet som konungen bestämmer. föreskrift som nu sagts må meddelas även beträffande annan förnöden- et, om så erfordras för att reglering, som genomförts med stöd av bestäm- elserna i första stycket, skall kunna tillfredställande kontrolleras. har föreskrift jämlikt första stycket 1) eller 2) meddelats rörande överlå ­ telse av viss förnödenhet, skall, där ej konungen eller myndighet som ko ­ nungen bestämmer annorlunda förordnar, vad sålunda stadgats äga motsva ­ rande tillämpning med avseende å näringsidkares uttag av förnödenheten ur sin rörelse. 01, 3 §. i den mån så finnes oundgängligen erforderligt för att ernå en tillfreds- ställande kontroll av reglering, som genomförts med stöd av 2 §, äger ko- nungen föreskriva, att rätt att frambringa, tillverka, bereda eller använda ; eller att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma en ­dast \ \ ¬ 532 1954. nr a ar1) den som, efter prövning av myndighet som konungen bestämmer, äg för yrket nödig erfarenhet och gjort sig känd för redbarhet och ordentligh och i övrigt är lämplig samt innehar ändamålsenlig utrustning; eller 2) den som av konungen eller myndighet som konungen bestämmer er­ hållit särskilt tillstånd. jr då synnerliga skäl därtill föranleda, må konungen meddela föreskrift som i första stycket sägs jämväl när där angiven förutsättning icke föreligger h men föreskriften är oundgängligen erforderlig för att åstadkomma en av ^ ^1 förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet som avses i 2 § första stycket. y om särskilda avgifter. 4 §. för att utjämna priserna på förnödenheter av samma eller likartat slag, som införas till riket, eller på förnödenhet, som införes till riket, och för ­ nödenheter av samma eller likartat slag, som frambringas eller tillverkas inom riket, äger konungen, om så erfordras for att tillgodose behov av för ­ nödenhet som avses i 2 § första stycket, föreskriva att, enligt grunder som konungen bestämmer, i vissa fall avgift (clearing av gift) skall erläggas och i andra fall bidrag (clearinghidrag ) skall utgå för förnödenhet, som införes till riket eller som frambringas eller tillverkas inom riket. när särskilda skäl därtill äro, må förordnande som i första stycket sägs avse jämväl förråd av förnödenhet, som finnas inom riket då förordnandet träder i kraft. 5 §. -iöi iist) ii! b bä lifofe il . itj om så erfordras för att tillgodose behov av förnödenhet som avses i 2 §. första stycket må konungen föreskriva, att viss avgift (prisutjämningsav- ' gift) skall erläggas för förnödenhet, som utföres ur riket, enligt grunder. 2!^' som konungen bestämmer. 6 §. " 7 §.konungen äger meddela föreskrifter om restitution av och befrielse från clearingavgift och prisutjämningsavgift. uppstår överskott vid clearingförfarande, bestämma konungen och riks ­ dagen huru överskottsmedlen skola användas. konungen och riksdagen bestämma jämväl om användningen av medel, som inflyta genom uttagande av prisutjämningsavgift. ^ :jiy ■ . '■ ■'k'h 8 §. har konungen på grund av knapphet eller befarad knapphet på viss för- nödenhet beträffande denna meddelat föreskrift jämlikt 2 eller 3 §, må ägare av sådan förnödenhet till länsstyrelsen ingiva en till konungen ställd an ­ sökan om inlösen av de förråd av förnödenheten, som han innehar. konungen eller myndighet som konungen bestämmer skall inom trettio dagar från det ansökningen ingavs besluta, huruvida förnödenheten skall ay om inlösen. kronan inlösas. sker ej inlösen och har föreskrift, som jämlikt 2 eller 3 §; meddelats, i betydande mån begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten, skall, där ej föreskriften för ägaren medfört alle- ^ nast ringa men. konungen eller myndighet som konungen bestämmer för- :£.)1 ¬ . nr 280. 533 ha, att ägaren av förnödenheten må överlåta eller använda denna utan der av vad med stöd av 2 eller 3 § föreskrivits. 4i o g% ^ s-konungen eller myndighet som konungen bestämmer äger förordna, att 5,.^, inlösen av förnödenhet jämlikt 8 § skall verkställas icke av kronan utan av annan, som därtill samtyckt. har sådant förordnande meddelats, skall vad i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande den, som sålunda sättes i kronans ställe. 10 §. för förnödenhet, som jämlikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersättning med belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än om skolat utgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen avståtts till lo-onan. ersättning bestämmes av allmän lokal värderings-riitui ' ^ ämnd, som omförmäles i rekvisitionslagen. ändring i lokal värderings- sfcf ämnds beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderings- i /ämnden inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. över riks- ,värderingsnämndens beslut må klagan ej föras. ituo s-när ersättningsbelopp bestämts av lokal värderingsnämnd, skall, sedan ,tiden för överklagande gått till ända och om annat icke följer av bestäm- jjj'’ fjitielserna i 12 §, det fastställda beloppet eller, om nämndens beslut över ­ klagats av den ersättningsskyldige, den del av beloppet som icke omfattas av överklagandet genast utbetalas till den ersättningsberättigade. ' har riksvärderingsnämnden avgjort ersättningsfråga skall, om annat icke öljer av bestämmelserna i 12 §, ersättningen i den mån den icke tidigare äldats genast utbetalas till den ersättningsberättigade. ^ fullgör ej den, som enligt 9 § satts i kronans ställe, honom åliggande skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, är kronan liktig att på ansökan av den till ersättning berättigade genast gälda ersätt- ingen. 12 §. iajaii har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som inlöses av kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför "garen rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. detsamma skall älla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet ör förfallen fordran. ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären et yrkar, utgivas till utmätningsmannen. avser ersättningsbeloppet för ­ ödenhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, är part det begär, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet "rfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat. : om ransoneringsbevis. ^ 13 §. [bevis, som myndighet för reglering enligt 2 § utfärdat om rätt att för- mliiis yärva eller använda förnödenhet (ransoneringsbevis), må icke utbjudas till iljl! . ^vyttring mot vederlag eller mot vederlag överlåtas. ej heller må sådant b^vis mot vederlag i penningar överlämnas att användas av annan än den, d c-'-'; ^ör vilken beviset är utfärdat. ./‘.-i." a c. .. a ' i.' ¬ 534 1954. ^ har myndighet utställt legitimationskort avsett att användas vid u ning av ransoneringsbevis, skall vad i denna lag sägs om ransonerings gälla även sådant kort. 14 §. ransoneringsbevis må icke heller utan vederlag överlåtas eller mot an vederlag än penningar överlämnas att användas av annan än den, för vilke beviset är utfärdat, i andra fall eller på andra villkor än som föreskrivas konungen eller myndighet som konungen förordnar. / 15 §. näringsidkare må icke heller utan vederlag till begagnande av annan över' lämna eller ur sin rörelse uttaga ransoneringsbevis, som han mottagit i ell ® för rörelsen, annorledes än i den ordning och på de villkor som föreskriva av konungen eller mjmdigliet som konungen bestämmer. ^ 16 §. k ransoneringsbevis må av myndighet, som utfärdat beviset, eller av ombu för denna myndighet återkallas, om tilldelningen av beviset föranletts oriktig uppgift eller om den, för vilken beviset utfärdats, enligt meddela föreskrifter icke är berättigad att innehava eller begagna beviset eller o särskilda omständigheter eljest föranleda bevisets återkallande. b: '£3 17 §. har ransoneringsbevis återkallats, skall bevisets innehavare ofördröjligen överlämna beviset till den myndighet som återkallat det eller, där anna myndighet angivits i beslutet om återkallandet, till denna myndighet. 18 §. har någon för vilken ransoneringsbevis utfärdats erhållit flyttningsbet till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndighet, som utfär det, eller till ombud för denna myndighet. avlider någon för vilken såda bevis utfärdats, skall dödsbodelägare eller annan, vilken har den dödes egé dom i sin vård, överlämna beviset till myndighet eller ombud som nu sagf 'i:u3 j.'t;; ,5 om uppgiftsskyldighet. -ät det åligger envar att, i den mån konungen eller myndighet som cis nungen bestämmer det föreskriver, lämna uppgift huruvida och i vilke myckenhet han innehar förnödenhet som avses i 2 § första stycket eller, föreskrift meddelats jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § första stycket, såd förnödenhet som avses med föreskriften. <'s, meddelas föreskrift jämlikt 2, 3, 4 eller 5 §, åligger det en var som yrke i; mässigt frambringar, tillverkar, köper eller säljer eller i yrkesmässigt driven verksamhet använder förnödenhet som avses med föreskriften a i den mån mjmdighet som konungen bestämmer det föreskriver och i enli ^ het med de närmare anvisningar myndigheten meddelar, föra de antec ningar angående sin rörelse som erfordras för kontroll av föreskriftens eft levnad samt att till myndigheten eller dess ombud lämna skriftliga uppgift angående rörelsen. 20 §. ■^t för kontroll av riktigheten och fullständigheten av uppgifter, som info rats jämlikt 19 §, är uppgiftsskyldig pliktig att på anfordran av länsstyrc ils1 ¬ r 280. —' 535= polismyndighet eller av annan myndighet som konungen bestämmer- , andahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och andra af- tshandlingar ävensom sådana anteckningar som omförmälas i 19 § andra tycket. 21 §. ' länsstyrelse, polismyndighet och annan myndighet som konungen be-- tämmer samt ombud för sådan myndighet äga för det i 20 § angivna syftet, ndersöka kontor, fabrik, butik, serverings- och lagerlokal, ladugård och nan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar. 22 §. vad som med stöd av bestämmelserna i 19 —21 §§ inhämtats må ej yppas ; ijö. vidare mån än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna av- 3. dda ändamålet. 23 §. har någon underlåtit att fullgöra vad enligt 17 eller 18 § åligger honom- ler att fullgöra uppgiftsskyldighet, som åligger honom enligt 19 §, eller att terkoinma anfordran enligt 20 § eller har någon vägrat att lämna myndig- t eller dess ombud tillträde för verkställande av kontroll i fall varom i i § sägs, må länsstyrelse eller annan myndighet som konungen bestäm-- ^ er förelägga den försumlige lämpligt vite. iisliferwr llicä mw' s (i?ukc länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf. om straff m. m. 24 §. var som uppsåtligen saluhåller, mot vederlag utbjuder, överlåter, förvår- - r, använder eller ur sin rörelse uttager förnödenhet i strid mot föreskrift jjjrtiig er villkor, som meddelats med stöd av 2 §, dömes till dagsböter eller fäng- se i högst sex månader. till enahanda straff dömes den som uppsåtligen^ mbringar, tillverkar, bereder eller använder eller yrkesmässigt köper ler säljer förnödenhet i strid mot föreskrift enligt 3 §. 25 §. lämnar någon uppsåtligen i ärende om utfående eller återkallande av nsoneringsbevis eller i ärende om tillstånd som i 3 § sägs till myndighet ler dess ombud osann uppgift, dömes, där åtgärden innebär fara i bevns-. "åseende, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. ' 26 §. var som uppsåtligen bryter mot vad i 13 —15 §§ sägs eller obehörigen för- (jfiijfp ffar sig eller annan ransoneringsbevis, dömes, även om beviset är falskt, 1 dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 27 §. ' den som, sedan för honom utfärdat ransoneringsbevis återkallats, upps ­ tigen använder beviset för förvärv av förnödenhet eller som uppsåtligen ehörigen begagnar för annan utfärdat ransoneringsbevis, dömes till dags- ter eller fängelse i högst sex månader. 28 §. »i.- den som uppsåtligen underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet varom äles i 19 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, samma straff dömes den som uppsåtligen underlåter att i anteckningar- k ¬ •5 536 — 1954. som i 19 § sägs införa uppgift, som bort i sådana anteckningar införas, underlåtenheten innebär fara i bevishänseende. 29 §. r/ v dlämnar någon uppsåtligen vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enli 19 § osann uppgift eller inför någon uppsåtligen osann uppgift i sådan anteckningar som avses i 19 §, dömes, där åtgärden innebär fara i bevis4 hänseende, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. ' 30 §. n ;/ har brott varom förmäles i 24 —29 §§ icke förövats i yrkesmässig för i värvs verksamhet eller eljest i vinningssyfte och är brottet med hänsyn til omständigheterna vid brottet att anse som ringa, dömes till dagsböter. 31 §. är brott som i 24 —29 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brot ­ tet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffai'bete i högst- ; två år. vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär ningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller av ransoneringsb . ■\-is eller om gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller gärr ningen eljest varit av särskilt farlig art. □1 <35 . s 32 §. 2:5^ i •i f förövas gärning som i 24 —29 §§ sägs av oaktsamhet och är ej oaktsara- heten med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes med dagsböter. . är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter. -g, 33 §. 4 var som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma an^/ fordran enligt 20 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader; 34 §. v r. \ bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän strafflag,; a till dagsböter eller fängelse. 4'^ 35 §. åsidosätter näringsidkare vid omhänderhavande utav rörelsens förråd ay förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 eller 3 §, eller utav ransoneringsbevis, som i eller för rörelsen mottagits, d omsorg, som av honom skäligen kan påfordras, och kan han till följd dära icke redovisa förrådet eller bevisen i den ordning som må hava bestämt dömes till dagsböter. den som är anställd hos näringsidkare dömes ävenl des till dagsböter, därest han vid omhänderhavande som nyss sagts åsidosä ter den omsorg som av honom skäligen kan påfordras och näringsidkar > till följd därav icke i vederbörlig ordning kan redovisa förrådet eller bevisc vad i första stycket är stadgat i fråga om ransoneringsbevis skall 0 gälla anteckningar som i 19 § omförmälas eller andra handlingar, vilka samband med reglering som förut sagts skola upprättas enligt föreskrift myndighet. ^ t:har mot näringsidkare som driver handel med eller i sin rörelse använde förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 §, å väckts för brott varom i 24 —29 §§, 31 § eller 32 § andra stycket förniälc ij;stycket förniälc f:i .1^ 1, ¬ inlb . nr 280. - 537 ' har han genom brottet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift eller villkor, 6m meddelats enligt 2 §, må myndighet som konungen bestämmer med- äela förbud för honom att i rörelsen saluhålla, överlåta eller använda sådan förnödenhet som brottet avsåg. i den mån särskilda förhållanden därtill för- 'ipfjiij åiileda må förbud som nyss sagts utsträckas att gälla jämväl andra förnö- denheter, beträffande vilka reglering genomförts med stöd av 2 §. 'i avsåg brottet förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 3 §, och bar näringsidkaren genom brottet i väsentlig mån åsido ­ satt föreskrift enligt samma paragraf, må, i den mån särskilda förhållanden 'fitssji därtill föranleda, förbud som i första stycket sägs meddelas honom med literl avseende å förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd ' åv 2 §. ogillas åtalet eller upphäves fällande dom av högre rätt, skall förbudet omedelbart hävas av den myndighet som meddelat förbudet. 37 §. - förbud som i 36 § sägs består så länge med stöd av 2 § genomförd regle- 'ng gäller för den förnödenhet förbudet avser eller tills förbudet dessförin- fsvp an upphäves. jilifimé " 38 §. den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i strid mot förbud varom förmäles i 36 §, domes till dagsböter eller fängelse. . är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst ,två år. vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om ^ gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet, t! tefe ; förövas gärning som i första stycket sägs av oaktsamhet och är ej oakt- samheten med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa, straffes , med dagsböter. är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dags ­böter. i te a 39 §. vilken förbud enligt 36 § meddelats är berättigad att få förnö- ljj-r denhet, som omfattas av förbudet och som han innehar vid delgivningen j v detta, inlöst genom den myndighets försorg som meddelat förbudet. här- ■a ------1 ------: n §§ äga tillämpning.‘d skola bestämmelserna i 9- 1 40 §. husbonde ansvarar för brott varom förmäles i 24 —29 och 31 —33 §§ samt §5 begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom brottet begånget av honom själv, där brottet skett med hans vetskap h vilja. t 41 §. har någon förövat gärning, som enligt 24 —32 §§ eller 35 eller 38 § är ; ,elagd med straff, skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, , gendom eller ransoneringsbevis, som i samband med gärningen mottagits ^0 ”^ olovligen saluhållits eller utbjudits till avyttring mot vederlag, eller 1^^ ornodenhet, som genom gärningen undanhållits eller olovligen använts eller, uf dar föreskrift meddelats enligt 3 §, olovligen frambringats, tillverkats, be- retts eller använts, förklaras förverkad till alla delar eller, om synnerliga skäl därtill giva anledning, till allenast viss del. utgjordes egendomen av an- penningar och finnes den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras amverkat. äger eller innehar gärningsmännen ytterligare förråd av förnö- som gärningen avsett, må jämväl efter ty skäligt prövas sådana för- 137 —54002//. svensk författningssamling 195//, nr 279 —282. \ \ i j ¬ 538 — 1954. n råd förklaras förverkade. föreligger särskild anledning därtill, må a förråd av andra förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts m stöd av 2 eller 3 § och som ägas eller innehavas av gärningsmannen, förklä ras förverkade. ] förklaras förnödenhet förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari den förvaras, förklaras förverkat. 42 §. förverkat gods skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagan ­ de av de föreskrifter, som må gälla för överlåtelse av förnödenhet av det slag varom fråga är. har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad, och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värdet, ; må den genast försäljas under iakttagande av bestämmelserna i första styc ­ ket, och skall så alltid ske om ägaren begär det. uppskattas egendomens vär ­ de till etthundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av äga ­ ren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos den domstol, som har att upptaga frågan om egendomens förverkande. domstolen må utan äga ­ rens hörande meddela beslut om egendomens avyttring. köpeskilling, som influtit vid avyttring enligt föregående stycke, skall intill dess frågan om förverkande blivit slutligen avgjord mot ränta in ­ sättas i bank. 43 §. brott varom förmäles i 34 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsägande angivit det till åtal. skall brottet straffas efter allmän strafflag, gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal. åtal för brott som avses i 35 § må väckas allenast efter anmälan eller medgivande av myndighet som konungen bestämmer. 44 §. värdet av förverkad egendom tilltaller kronan. ' ijsl ■ iiiie särskilda bestämmelser. 45 §. klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga ________ 1 — 1 ^ ^ ^ tf^ntl å' iar js;! om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för i;i överklagande av myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som wj; meddelats beträffande tillämpning av 36 eller 37 §, föras hos konungen, utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. fal v ' us eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2 —5 §§ så ock i övrigt med ­ dela de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning av denna lag. 46 §. konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse ler 2 5 §§ med- denna lag träder i kraft den 1 juli 1954. _ genom denna lag upphävas lagen den 5 juni 1942 (nr 298) om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor, lagen den 5 juni 1942 (nr 302) om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, kungör •t ¬ 280 och 281. 539 • i'-isen den 21 mars 1941 (nr 200) angående särskilda legitimationskort för ■'iitsi rhållande av inköpskort för ransonerade varor, m. m., kungörelsen den 16 januari 1942 (nr 10) angående återkallande av inköpskort m, m. och kun- , görelsen den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angående han- deln med ransonerade varor, m. m.; dock att vad i kungörelsen den 17 juni 1943 stadgas i fråga om tystnadsplikt samt vad i de upphävda författning ­ arna i övrigt stadgas i fråga om brott begångna under författningarnas gil ­ tighetstid skall äga tillämpning även efter den 30 juni 1954. det alla som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta. till yttermera visso hava vi detta med egen hand underskrivit och med vårt kungl, sigill bekräfta låtit. bidis!! stockholms slott den 26 maj 1954. flhfliiif ' gustaf adolf. (l. s.) a wo i g ' (handelsdepartementet. ) !td 151 [sj john ericsson . it 1 :ei e e 3 ö' ii ;<1 ¬