1
Svensk författningssamling
Lag
om ändring i sjölagen (1994:1009);
utfärdad den 13 maj 2015.
Enligt riksdagens beslut
1 föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009)2
dels att 15 kap. 1 a och 2 §§ ska upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 15 kap. 4 och 17 §§ ska utgå,
dels att nuvarande 15 kap. 1, 3, 4� 28, 29 och 30 §§ ska betecknas 15 kap.
5, 4, 6� 30, 35 och 36 §§,
dels att 3 kap. 25 §, 7 kap. 2 och 2 a §§, 9 kap. 5 §, de nya 15 kap. 4� 30 §§,
den nya 15 kap. 35 § och den nya 15 kap. 36 §, 19 kap. 1 § och 21 kap. 4 §
och rubriken till 15 kap. ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före nuvarande 15 kap. 29 § ska sättas närmast
före den nya 15 kap. 35 §,
dels att det ska införas nio nya paragrafer, 15 kap. 1� 3 och 31� 34 §§,
20 kap. 14 a § och 21 kap. 6 a §, och närmast före 15 kap. 6, 19 och 31� 34 §§
nya rubriker av följande lydelse.
3 kap.
25 §
Om det inte finns något hinder enligt 24 §, ska inteckning beviljas och
pantbrev utfärdas på grund av inteckningen.
Bestämmelser om utfärdande av ett nytt pantbrev i stället för ett pantbrev
som dödats finns i lagen (2011:900) om dödande av förkommen handling.
7 kap.
2 §
3
Redaren för ett svenskt fartyg med en dräktighet av minst 300 ska ha en
försäkring, eller ställa en annan betryggande säkerhet, som täcker det ansvar
för redaren som omfattas av rätt till ansvarsbegränsning enligt 9 kap. 1� 4 §§,
intill det ansvarsbelopp som följer av 9 kap. 5 §. För fordringar med anled-
ning av personskada som har tillfogats fartygets egna passagerare ska dock
försäkringen eller säkerheten täcka ansvaret intill ett belopp om 175 000 sär-
skilda dragningsrätter (SDR) multiplicerat med det antal passagerare som far-
tyget enligt sitt certifikat har tillstånd att befordra. Som försäkring anses
också en betryggande självförsäkring. Försäkringen eller säkerheten ska även
täcka fordran på ränta och ersättning för rättegångskostnader.
1 Prop. 2014/15:95, bet. 2014/15:CU16, rskr. 2014/15:186.
2 Senaste lydelse av 15 kap. 1 a § 2014:1352.
3 Senaste lydelse 2012:353.
SFS 2015:256
Utkom från trycket
den 26 maj 2015
2
SFS 2015:256
Skyldigheten enligt första stycket att ha en försäkring eller ställa en annan
säkerhet gäller även redaren för ett utländskt fartyg med en dräktighet av
minst 300, om fartyget på svenskt sjöterritorium
1. används för någon annan verksamhet än transport,
2. anlöper eller lämnar hamn, eller
3. anlöper eller lämnar tilläggs- eller ankarplats.
Första och andra styckena gäller inte fartyg som ägs eller brukas av en stat
och som används uteslutande för statsändamål.
Med fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad enligt bestäm-
melserna om skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års internationella skeppsmät-
ningskonvention (S� 1979:6). Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.
2 a §
4
Redarens skyldighet enligt 2 § att ha en försäkring eller ställa en an-
nan säkerhet gäller inte sådana anspråk på ersättning som omfattas av fartygs-
ägarens motsvarande skyldighet enligt 10 a kap. 11 eller 12 §. Skyldigheten
gäller inte heller sådana anspråk på ersättning som omfattas av transportörens
skyldighet att ha en försäkring eller ställa en annan säkerhet enligt artikel 4a.1
i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av
den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med
olyckor vid passagerarbefordran till sjöss, i den ursprungliga lydelsen, eller
enligt artikel 4a.1 i 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passa-
gerare och deras resgods.
9 kap.
5 §
Om rätt till ansvarsbegränsning föreligger, ska ansvarsbeloppen bestäm-
mas på följande sätt.
1. För fordringar med anledning av personskada som har tillfogats fartygets
egna passagerare är ansvarsgränsen 250 000 särskilda dragningsrätter (SDR)
multiplicerat med det antal passagerare som fartyget enligt sitt certifikat har
tillstånd att befordra.
2. För andra fordringar med anledning av personskada är ansvarsgränsen
3,02 miljoner SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 2 000. � r dräktig-
heten högre, höjs ansvarsgränsen
för varje dräktighetstal från 2 001 till 30 000 med 1 208 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 906 SDR, och
för varje dräktighetstal över 70 000 med 604 SDR.
3. För andra slag av fordringar samt fordringar som avses i 2, i den ut-
sträckning de inte tillgodoses med de belopp som anges där, är ansvarsgrän-
sen 1,51 miljoner SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 2 000. � r
dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen
för varje dräktighetstal från 2 001 till 30 000 med 604 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 453 SDR, och
för varje dräktighetstal över 70 000 med 302 SDR.
4. Ansvarsgränserna i 1� 3 gäller summan av alla fordringar som på grund
av en och samma händelse har uppkommit mot redaren, ägare av fartyg som
inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets drift, fartygets
befraktare, godsets avsändare samt mot någon som dessa svarar för.
4 Senaste lydelse 2013:328 (jfr 2013:543).
3
SFS 2015:256
5. Ansvarsgränserna för bärgare som inte utför bärgning från fartyg eller
som uteslutande arbetar från det fartyg som bärgningen avser, ska motsvara
de ansvarsgränser som gäller för fartyg med en dräktighet av 1 500. Ansvars-
gränserna gäller summan av alla fordringar som på grund av en och samma
händelse har uppkommit mot en sådan bärgare och mot någon som bärgaren
svarar för.
6. Vad som avses med fartygets dräktighet anges i 7 kap. 2 § fjärde stycket.
Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.
15 kap. Om transport av passagerare och resgods
1 §
Detta kapitel innehåller bestämmelser om transport av passagerare och
resgods.
Kapitlet tillämpas i den utsträckning en fråga inte regleras av
1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den
23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor
vid passagerarbefordran till sjöss,
2. 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och
deras resgods, eller
3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den
24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre
vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004.
2 §
Förordning (EG) nr 392/2009, i den ursprungliga lydelsen, ska även till-
lämpas på en transport inom Sverige med ett fartyg som har en annan fartygs-
klass än A eller B och som är godkänt för transport av fler än tolv passage-
rare.
Vid en transport som avses i första stycket gäller dock inte
1. ansvaret för transportören vid en händelse enligt artikel 3.1 b i bilaga I
till förordningen,
2. skyldigheten för transportören att ha en försäkring eller ställa en annan
säkerhet för ansvar enligt punkt 2.2 i bilaga II till förordningen, eller
3. kravet på certifikat enligt artikel 4a i bilaga I till förordningen.
3 §
Bestämmelser som kompletterar förordning (EG) nr 392/2009 och 2002
års Atenkonvention finns i 31� 34 §§, 20 kap. 14 a § och 21 kap. 6 a §. Sådana
bestämmelser finns också i 5 kap. 8 a § och 6 kap. 2 § fartygssäkerhetslagen
(2003:364). Bestämmelserna tillämpas även för en transport som avses i 2 §.
4 §
Om någon som varken är passagerare eller anställd hos transportören el-
ler utför arbete i fartygets tjänst följer med ett fartyg och då tillfogas skada av
det slag som avses i 19 eller 20 §, ska bestämmelserna i detta kapitel om be-
frielse från och begränsning av ansvarighet för transportören tillämpas till för-
mån för var och en på redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan.
5 §
I detta kapitel avses med
transportör: den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot ersättning, åtar
sig att med ett fartyg transportera passagerare eller passagerare och resgods,
passagerare: den som transporteras eller ska transporteras med ett fartyg
enligt ett avtal om passagerartransport samt den som med transportörens sam-
4
SFS 2015:256
tycke följer med fordon eller levande djur som transporteras enligt ett avtal
om godstransport,
resgods: varje föremål, inbegripet fordon, som transporteras för passagera-
rens räkning, under förutsättning att transporten inte sker enligt certeparti,
konossement eller något annat dokument som brukar användas vid godstrans-
port, och
handresgods: resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller
på något annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet i eller på sitt fordon.
Transporten
6 §
Transportören ska se till att fartyget är sjövärdigt, vilket också innefattar
att fartyget är behörigen bemannat, provianterat och utrustat samt att passage-
raren och resgodset transporteras skyndsamt och tryggt till bestämmelseorten.
Transportören ska även i övrigt tillgodose passagerarens bästa.
Resgods får inte transporteras på däck.
Deviation får göras endast för att rädda personer eller bärga fartyg eller
gods eller av någon annan skälig anledning.
7 §
Om transportavtalet gäller ett bestämt fartyg, får transportören inte ut-
föra transporten med något annat fartyg.
8 §
Om transportavtalet avser en bestämd person, får den personen inte
överlåta sin rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har påbörjats får
överlåtelse inte ske, även om avtalet inte avser en bestämd person.
Första stycket gäller inte när lagen (1992:1672) om paketresor är tillämplig
på avtalet.
9 §
Passageraren är skyldig att följa föreskrifter om ordning och säkerhet
under resan.
Bestämmelserna i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersök-
ning med anledning av brott ombord och tvångsmedel mot besättningsmed-
lem ska även tillämpas i fråga om passagerare.
10 §
Passagerare får ta med sig resgods i skälig omfattning.
Om passageraren känner till att hans eller hennes resgods kan medföra fara
eller väsentlig olägenhet för person eller egendom, ska passageraren före
resans början upplysa transportören om detta. Detsamma gäller om resgodset,
handresgods undantaget, kräver särskild vård. Om resgods är av sådan be-
skaffenhet som nu har sagts, ska detta om möjligt utmärkas på godset innan
resan börjar.
11 §
Transportören har rätt att vägra passageraren att föra med sig resgods
som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom.
Om sådant resgods har tagits ombord utan att transportören kände till dess
beskaffenhet, får transportören efter omständigheterna föra i land, oskadlig-
göra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan. Detsamma gäller om
resgodset, efter att ha tagits ombord med transportörens kännedom om dess
beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet för person
eller egendom att det inte är försvarligt att behålla det ombord.
5
SFS 2015:256
12 §
Har resgods orsakat skada för transportören eller skada på fartyget, är
passageraren ersättningsskyldig, om skadan beror på att passageraren eller nå-
gon som passageraren svarar för har gjort sig skyldig till fel eller försum-
melse.
13 §
Transportören är inte skyldig att lämna ut något annat resgods än hand-
resgods förrän passageraren har betalat för resan och för kost eller andra
tjänster under resan. Om passageraren inte betalar, får transportören lägga
upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på något annat
betryggande sätt sälja så mycket av det att transportörens krav och förvarings-
och försäljningskostnaderna täcks.
14 §
Om transportavtalet avser ett bestämt fartyg och detta före resans bör-
jan går förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, upphör
transportörens skyldighet att utföra transporten.
Om fartygets avgång från den ort där resan ska börja blir väsentligt för-
dröjd, har passageraren rätt att häva avtalet.
15 §
Om fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan fordras
att passageraren avvaktar att resan fortsätter, eller om fartyget går förlorat
eller förklaras efter skada inte kunna sättas i stånd, ska transportören se till att
passageraren och passagerarens resgods transporteras till bestämmelseorten
på något annat lämpligt sätt och bära kostnaden för detta. Om transportören
inte gör det, har passageraren rätt att häva avtalet.
Om passageraren måste uppehålla sig i land på grund av haveri eller någon
annan omständighet som rör fartyget, ska transportören på lämpligt sätt sörja
för passagerarens uppehälle och bära kostnaden för detta.
16 §
Om passageraren inte påbörjar resan eller avbryter den, ska det avta-
lade biljettpriset ändå betalas. Om passageraren har insjuknat eller det finns
någon annan skälig anledning för passageraren att inte påbörja eller fullfölja
resan och transportören har underrättats om detta inom rimlig tid, behöver
dock biljettpriset inte betalas.
� r passageraren enligt första stycket skyldig att betala det avtalade biljett-
priset, ska detta dock sättas ned med ett skäligt belopp, om transportören har
medfört en annan passagerare i hans eller hennes ställe eller på något annat
sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin skada.
17 §
Om det visar sig, sedan ett transportavtal har träffats, att resan skulle
vara förenad med fara för passageraren eller fartyget till följd av krig,
blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller något annat väpnat våld eller att
en sådan fara har ökat väsentligt, har vardera parten rätt att frånträda avtalet.
Rätten gäller även om resan har börjat. Om avtalet frånträds, ska vardera par-
ten bära sin kostnad och skada.
18 §
Om passageraren avbryter resan på grund av ett förhållande som avses
i 16 § första stycket andra meningen eller om avtalet hävs enligt 15 § eller,
sedan resan har börjat, enligt 17 §, ska biljettpriset sättas ned. Förhållandet
mellan den avtalade och den återstående resans längd, tidsåtgång och kostna-
der ska då beaktas.
6
SFS 2015:256
Om transportören har tagit emot betalning utöver vad han eller hon har rätt
till enligt första stycket, ska transportören betala tillbaka överskottet.
Transportörens ansvar
19 §
Transportören är ansvarig för personskada som drabbar passageraren
på grund av en händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller
försummelse av transportören eller någon som transportören svarar för. Det-
samma gäller skada på grund av att passageraren försenas, även om förse-
ningen inte beror på en händelse under resan.
20 §
Transportören är ansvarig för skada till följd av att resgods går förlorat
eller skadas på grund av en händelse under resan, om skadan har vållats ge-
nom fel eller försummelse av transportören eller någon som transportören
svarar för. Detsamma gäller skada till följd av att resgodset försenas, även om
förseningen inte beror på en händelse under resan. Med försening jämställs
dröjsmål med utlämning av resgodset på bestämmelseorten.
Transportören är inte skyldig att ersätta pengar, värdepapper, konstföremål
eller andra dyrbarheter annat än om transportören har tagit emot egendomen
för säker förvaring.
21 §
Om vållande på passagerarens sida har medverkat till skada som avses
i 19 eller 20 §, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
22 §
För att gå fri från ansvarighet måste transportören visa att en skada
som avses i 19 eller 20 § inte har orsakats genom fel eller försummelse av
transportören eller någon som transportören svarar för. I fråga om person-
skada och förlust av eller skada på handresgods gäller dock detta endast om
skadan har inträffat vid eller i samband med förlisning, sammanstötning,
strandning, explosion eller brand eller om den har uppkommit till följd av fel
i fartyget.
23 §
Transportörens ansvarighet ska vid personskada inte överstiga 400 000
särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. När ersättningen ska
betalas ut som livränta, får det kapitaliserade värdet inte överstiga denna
gräns. Vid försening av passagerare ska ansvarigheten inte överstiga
4 150 SDR för varje passagerare.
Vid skada på eller förlust eller försening av resgods ska ansvarigheten inte
överstiga
1. 1 800 SDR för varje passagerare i fråga om handresgods,
2. 6 750 SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som transportö-
ren har tagit emot för säker förvaring,
3. 10 000 SDR för varje fordon, och
4. 2 700 SDR för varje passagerare i fråga om annat resgods.
Begränsningsbeloppen gäller för varje resa. De avser inte ränta och rätte-
gångskostnader.
Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.
Transportören kan genom uttrycklig överenskommelse åta sig ansvarighet
till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf.
7
SFS 2015:256
24 §
Transportören har rätt att från skadans belopp göra avdrag med högst
följande belopp, som utgör passagerarens självrisk, nämligen
1. 150 SDR för varje fordon som skadas,
2. 20 SDR för en annan resgodsskada, och
3. 20 SDR för en skada på grund av försening av passagerare eller resgods.
Avräkning enligt första stycket ska ske innan frågan om begränsning av an-
svaret enligt 23 § prövas.
25 §
Transportören har inte rätt att åberopa bestämmelserna i 23 och 24 §§
om begränsning av ansvarigheten eller avdrag för självrisk, om det visas att
transportören själv har vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och
med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
26 §
Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av transportörens an-
svarighet gäller även om talan mot transportören inte grundas på transport-
avtalet.
27 §
Om transporten helt eller delvis utförs av någon annan än transportö-
ren, är transportören dock ansvarig som om transportören själv hade utfört
hela transporten. Detta kapitel gäller då i tillämpliga delar.
Om den andre utför transporten med fartyg, är denne ansvarig för sin del av
transporten enligt samma regler som gäller för transportören. Har transportö-
ren åtagit sig ansvar utöver vad som föreskrivs i detta kapitel, är den som ut-
för transporten inte bunden av detta, om denne inte skriftligen har samtyckt
till det.
I den utsträckning både transportören och den som avses i andra stycket är
ansvariga, svarar de solidariskt.
28 §
Om talan förs mot någon som transportören svarar för enligt 27 § eller
7 kap. 1 §, har denne rätt till samma befrielse från och begränsning av ansva-
righet som transportören. De ersättningsbelopp som transportören och de per-
soner som transportören svarar för ska betala får inte sammanlagt överstiga de
gränser för ansvarigheten som föreskrivs i 23 §.
Första stycket gäller inte till förmån för den som visas ha vållat skadan
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt
skulle uppkomma.
29 §
Krav på ersättning för personskada eller försening av passagerare får
framställas endast av passageraren eller passagerarens rättsinnehavare eller,
vid dödsfall, den som har rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 § skadeståndsla-
gen (1972:207).
30 §
Bestämmelser om laga domstol för tvister som rör ansvarighet på
grund av avtal om transport av passagerare och resgods samt om möjligheten
att hänskjuta sådana tvister till skiljemän finns i 21 kap. 4 §.
Bestämmelser om preskription finns i 19 kap. 1 §.
8
SFS 2015:256
Försäkringsskyldighet för vissa utländska fartyg
31 §
Artikel 4a.1 i bilaga I till förordning (EG) nr 392/2009, i den ursprung-
liga lydelsen, och artikel 4a.1 i 2002 års Atenkonvention ska tillämpas även
på en transport med ett utländskt fartyg från en annan stat än som avses där,
om fartyget anlöper eller lämnar en svensk hamn.
För en transport som avses i 2 § gäller första stycket med de begränsningar
som följer av 2 § andra stycket 1 och 2.
Certifikat och försäkringsbevis
32 §
Befälhavaren ska se till att det ombord på fartyget finns ett sådant cer-
tifikat som ska medföras enligt artikel 4a.5 eller 4a.15 i bilaga I till förordning
(EG) nr 392/2009, i den ursprungliga lydelsen, eller artikel 4a.5 eller 4a.15 i
2002 års Atenkonvention.
Vid en transport som avses i 2 § ska befälhavaren ombord på fartyget i stäl-
let medföra ett bevis om att transportörens skyldighet enligt artikel 4a.1 i bi-
laga I till förordningen, med de begränsningar som följer av 2 § andra stycket
1 och 2, är fullgjord.
Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om beviset som avses i
andra stycket.
Avgift vid certifiering
33 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om avgifter för prövningen av ansökningar om certifikat en-
ligt förordning (EG) nr 392/2009.
Sanktioner när information inte lämnas
34 §
Om information inte lämnas enligt artikel 7 i förordning (EG) nr 392/
2009, i den ursprungliga lydelsen, ska marknadsföringslagen (2008:486) till-
lämpas, med undantag av 29� 36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan in-
formation ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen.
35 §
Bestämmelserna i 9 § får inte åsidosättas genom avtal.
Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 12� 29 §§,
19 kap. 1 § första stycket 6 och 7 och 21 kap. 4 § första och andra styckena är
ogiltiga.
Vid en transport inom Sverige gäller det som följer av andra stycket i fråga
om passagerarens rättigheter enligt 19� 29 §§, 19 kap. 1 § första stycket 6 och
7 och 21 kap. 4 § första och andra styckena, oavsett vilket lands lag som i öv-
rigt är tillämplig på avtalet.
�vriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är av-
talat eller följer av sedvänja.
36 §
Trots 35 § får transportören förbehålla sig frihet från ansvarighet i
fråga om passagerare för tiden innan passageraren går ombord och efter det
att han eller hon har gått i land. Ett sådant förbehåll är dock inte tillåtet när det
gäller sjötransporter mellan fartyget och land som omfattas av biljettpriset el-
9
SFS 2015:256
ler som utförs med ett transportmedel som transportören ställer till förfo-
gande.
I fråga om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren medfört
fordon kan transportören förbehålla sig frihet från ansvarighet för tiden innan
handresgodset förs ombord och efter det att det har förts i land. Förbehåll är
dock inte tillåtet när det gäller sådan transport till eller från fartyget som avses
i första stycket och inte heller för den tid då handresgodset har tagits om hand
av transportören medan passageraren vistas i en terminalbyggnad, på en kaj
eller en annan hamnanläggning.
Om det är avtalat att en bestämd del av transporten ska utföras av någon an-
nan än transportören, får transportören, om den andre är namngiven, förbe-
hålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad av en händelse under den
del av transporten som utförs av den andre. Detsamma gäller om passageraren
enligt transportavtalet har rätt att helt eller delvis anlita någon annan än trans-
portören för transporten.
19 kap.
1 §
5
Följande fordringar upphör, vare sig ansvarigheten för dem är begrän-
sad eller obegränsad, om talan inte väcks i laga ordning i fråga om
1. en fordran på bärgarlön eller på sådan särskild ersättning som avses i
16 kap. 9 §: inom två år från det bärgningsföretaget slutfördes,
2. en fordran på andel i bärgarlön enligt 16 kap. 11 § andra stycket: inom
ett år från det vederbörande av redaren fått underrättelse om bärgarlönens och
andelens storlek; fordringen upphör dock tidigast två år efter det bärgnings-
företaget slutfördes,
3. en fordran på ersättning för sammanstötning: inom två år från den dag
skadan inträffade,
4. en fordran på belopp som någon betalat utöver vad som belöper på denne
enligt 8 kap. 1 §: inom ett år från det beloppet betalades,
5. en fordran på ersättning på grund av att gods har skadats, gått förlorat
eller försenats vid befordran eller på grund av att det i konossement har läm-
nats oriktiga eller ofullständiga uppgifter: inom ett år från det godset lämna-
des ut eller skulle ha lämnats ut,
6. en fordran på ersättning för personskada eller försening vid passagerar-
transport: inom två år från ilandstigningen eller, om passageraren avlidit
under transporten, från den dag ilandstigning skulle ha ägt rum, eller, om pas-
sageraren avlidit efter ilandstigningen, inom två år från dödsfallet men inte
senare än tre år från ilandstigningen,
7. en fordran på ersättning på grund av att resgods har skadats, gått förlorat
eller försenats vid transport: inom två år från det godset fördes i land eller, om
det har gått förlorat, skulle ha förts i land,
8. en fordran på bidrag till gemensamt haveri eller en annan kostnad som
ska fördelas enligt samma grund (13 kap. 15 § tredje stycket, 14 kap. 40 § och
17 kap. 6 §): inom ett år från den dag dispaschen vann laga kraft,
9. en fordran på ersättning för en oljeskada eller bunkeroljeskada enligt 10
eller 10 a kap.: inom tre år från den dag då skadan uppkom, dock senast inom
sex år från dagen för den olycka som orsakade skadan eller, om olyckan ut-
gjordes av en serie av händelser, från dagen för den första av dessa.
5 Senaste lydelse 2013:328.
10
SFS 2015:256
Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning
eller för någon annan fordran med begränsning av redareansvaret eller endast
med inlastat gods upphör fordringen, om talan inte väcks i laga ordning, i
fråga om en fordran på ersättning inom två år från den dag skadan inträffade
och i fråga om någon annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll
till betalning. Om borgenären har rätt att för fordringen hålla sig även till re-
dare, lastägare eller någon annan utan att begränsning av ansvarigheten äger
rum, gäller en sådan rätt under samma tid som för en fordran i allmänhet.
Om en fordran som avses i första eller andra stycket har kommit under be-
handling av dispaschör, anses talan om fordringen väckt.
Den som infriat en fordran som avses i första stycket 5 får väcka återkrav
mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. En sådan talan får
dock inte väckas senare än ett år från den dag huvudanspråket infriades eller
talan väcktes om det.
Ett avtal om förlängning av preskriptionstid som avses i första stycket 1� 8
är giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst. Om avtalet gäl-
ler preskription i något annat fall än som avses i första stycket 1 eller 2, har
det inte verkan för längre tid än tre år åt gången, räknat från dagen för avtalet.
En sådan preskriptionstid får inte i något fall genom avtal förlängas med sam-
manlagt mer än tio år eller, i fall som avses i första stycket 6 eller 7, med mer
än tre år från det ilandstigning eller ilandföring har ägt rum eller skulle ha ägt
rum. I 13 kap. 4 § första stycket och 14 kap. 2 § andra stycket finns föreskrif-
ter om ogiltighet av avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i första
stycket 5 och fjärde stycket. I 15 kap. 35 § andra och tredje styckena finns
föreskrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som inskränker en passagerares rät-
tigheter enligt första stycket 6 och 7.
Frågor om preskription av en fordran som avses i denna paragraf bedöms
här i landet enligt svensk lag även om utländsk lag i övrigt är tillämplig på
rättsförhållandet.
Särskilda bestämmelser om preskription av sådana fordringar som avses i
första stycket 6 och 7 finns i artikel 16 i bilaga I till Europaparlamentets och
rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens
skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss
och artikel 16 i 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passage-
rare och deras resgods.
20 kap.
14 a §
En transportör som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter skyl-
digheten att ha en försäkring eller att ställa en annan säkerhet enligt artikel
4a.1 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009
av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med
olyckor vid passagerarbefordran till sjöss, i den ursprungliga lydelsen, eller
artikel 4a.1 i 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare
och deras resgods, eller enligt vad som följer av 15 kap. 2 eller 31 §, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader.
En befälhavare som åsidosätter skyldigheten att medföra ett certifikat om-
bord på fartyget enligt 15 kap. 32 § första stycket, döms till böter.
En befälhavare som åsidosätter skyldigheten att medföra ett bevis ombord
på fartyget enligt 15 kap. 32 § andra stycket, döms till böter. I ringa fall ska
det inte dömas till ansvar.
11
SFS 2015:256
Vid en transport med ett utländskt fartyg gäller denna paragraf endast om
fartyget anlöper eller lämnar en svensk hamn.
21 kap.
4 §
Talan om ansvarighet på grund av ett avtal om transport av passagerare
eller resgods får väckas endast vid
1. sjörättsdomstol för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin
huvudsakliga rörelse,
2. sjörättsdomstol för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten,
3. domstol i den stat där käranden har sin hemvist eller annars är varaktigt
bosatt, förutsatt att svaranden har driftställe för sin rörelse i den staten och är
underkastad dess domsrätt, eller
4. domstol i den stat där transportavtalet träffades, förutsatt att svaranden
har driftställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.
Trots första stycket får talan även väckas vid domstol som anges i 2 § andra
stycket.
Efter det att tvist har uppstått får parterna avtala att talan ska väckas vid en
annan domstol eller att tvisten ska hänskjutas till skiljemän.
Om det inte finns någon sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kun-
nat sökas enligt första stycket 1 eller 2 eller andra eller tredje stycket, väcks
talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.
Bestämmelserna i 2 § fjärde och femte styckena har motsvarande tillämp-
ning.
Särskilda bestämmelser om domsrätt finns i artikel 17 i 2002 års Atenkon-
vention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods.
6 a §
När en fråga uppkommer om verkställighet av en dom som avses i ar-
tikel 17a.2 i 2002 års Atenkonvention tillämpas det förfarande som framgår
av 6 § andra� femte styckena. Det som sägs i 6 § andra stycket 2 om 1992 års
ansvarighetskonvention och bunkerkonventionen ska i stället avse 2002 års
Atenkonvention.
Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.
På regeringens vägnar
MORGAN JOHANSSON
Anders Olin
(Justitiedepartementet)
Norstedts Juridik AB/Fritzes
Elanders Sverige AB, 2015