SFS 1978:268

SFS 1978: 268

Ransoneringslag;

Utkom frön trycket

den I jum 197 8

utfärdad den 18 maj 1978.

Enligt riksdagens beslut' föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Kommer riket i kr ig, träder 6-9 §§ i tillämpning.

2 § Regeringen får föreskriva att 6-9 §§ helt eller delvis skall tillämpas

från tidpunkt som regeringen bestämmer,

1. om riket är i k rigsfara,

2. om det till följd av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig el­

ler av annan utomordentlig händelse föreligger knapphet eller betydande

fara för knapphet inom riket på förnödenhet av vikt för totalförsvaret eller
folkförsörjningen.

Föreskrift enligt första stycket 2 skall avse viss tid, högst ett år varje

gång.

3 § Föreskrift enligt 2 § första stycket skall underställas riksdagens

prövning inom en månad från det den utfärdades eller, om riksmöte ej på­

går, från början av närmast följande riksmöte. Sker ej underställning eller

godkänner riksdagen ej föreskriften inom två månader från det underställ­

ningen skedde, upphör föreskriften att gälla.

4 § Upphör riket att vara i krig eller i krigsfara som har föranlett före­
skrift enligt 2 § första stycket 1, skall regeringen föreskriva att 6-9 §§ ej
längre skall tillämpas. Dock får regeringen, om förutsättningar härför

finns, i stä llet föreskriva att de skall tillämpas med stöd av 2 § första styc­

ket 2.

5 § Vid tillämpning av denna lag och med stöd av lagen meddelade före­
skrifter skall tillses att den vars rätt beröres icke lider större förfång än
som är nödvändigt.

Beslut enligt 13 8 1 får ej utan tvingande skäl meddelas i fråga om förnö­

denhet. som näringsidkare oundgängligen behöver för sin näring.

450

I Prop 1977/78:75. FöU ]3.rskr2l4.

¬

Reglering av handel m. m.

SFS 1978: 268

6 § Om det är nödvändigt för hushållning med förnödenhet som är av
vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen föreskriva att
förnödenheten

1. under viss tid icke får saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas el­

ler förvärvas,

2. får saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas endast

i den ordning och på de villkor som föreskrives av regeringen eller myndig­
het som regeringen bestämmer,

3. får användas endast för de ändamål, på de villkor och med de be­

gränsningar som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen

bestämmer.

Föreskrift enligt första stycket får meddelas även i fråga om a nnan för­

nödenhet, om det behövs för att reglering som där avses skall kunna till­

fredsställande kontrolleras.

Föreskrift enligt första stycket 1 eller 2 i fråga om överlåtelse av viss för­

nödenhet gäller även näringsidkares uttag av förnödenheten ur rörelsen,

om ej annat fö reskrives av regeringen eller myndighet som regeringen be­
stämmer.

7 § Om det är nödvändigt för hushållning som avses i 6 § e ller för kon­
troll av reglering enligt 6 §, får regeringen föreskriva att viss förnödenhet

icke får frambringas, tillverkas, beredas, användas eller yrkesmässigt kö­
pas eller säljas av annan än den som har fått tillstånd därtill av regeringen

eller myndighet som reger ingen bestämmer.

Särskilda avgifter

8 § Om det är nödvändigt för att tillgodose behov av förnödenhet som är
av vikt för totalförsvaret eller folkförsöijningen, får regeringen föreskriva
att clearing skall ske för utjämning av priserna på förnödenheter av samma
eller likartat slag, som införes till rik et, eller av priserna på förnödenhet,
som införes till riket, och förnödenhet av samma eller likartat slag, som

frambringas, tillverkas eller beredes inom riket.

Med clearing avses i första stycket att i vissa fall avgift (clearingavgift)

skall erläggas och i andra fall bidrag (clearingbidrag) skall utgå för förnö­
denhet, som införes till riket eller som frambringas, tillverkas eller beredes

inom riket. Regeringen bestämmer grunderna för hur avgift och bidrag

skall beräknas.

Om särskilda skäl föreligger, får clearing avse även förråd av förnöden­

het som finns inom rike t när föreskriften om clearing träder i kra ft.

9 § Om det är nödvändigt för att tillgodose behov av förnödenhet som är
av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen föreskriva

att avgift (prisutjämningsavgift) skall erläggas för förnödenhet som utföres

ur riket. Regeringen bestämmer grunderna för hur avgiften skall beräknas.

10 § Regeringen får meddela föreskrifter om restitution av och befrielse

från clearingavgift och prisutjämningsavgift.

451

1

....

¬

SFS 1978: 268

11 § Riksdagen be stämmer hur överskott som kan ha uppstått vid clea­
ring skall användas.

Erlagda prisutjämningsavgifter skall Överföras till en fond. Fondens

medel skall enligt regeringens närmare bestämmande tillföras näringsgren

som har berörts av föreskrift om prisutjämningsavgift.

Inlösen
12 § Har regeringen på grund av knapphet elle r befarad knapphet på viss

förnödenhet meddelat föreskrift enligt 6 eller 7 § i fråga om den förnöden­

heten, kan ägare av sådan förnödenhet ansöka att hans förråd av förnöden­

heten skall in lösas. Ansökan ställes till regeringen men ges in till länssty­
relsen.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall inom en

månad från det ansökningen gavs in beslu ta i fråga om inlösen av förnö­

denheten för statens eller annans räkning. Har i fall, då inlösen ej sker, fö­

reskrift enligt 6 eller 7 § i bety dande mån b egränsat ägarens möjlighet att

tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och har föreskriften för ägaren

medfört men. som ej är ringa, skall bestämmas att förnödenheten får av

ägaren överlåtas eller användas utan hinder av vad som har föreskrivits

med stöd av 6 eller 7 §.

Förfogande

13 § Är 6 § i tillä mpning och är det oundgängligen nödvändigt för att reg­

lering som där avses skall kunna genomföras, får regeringen eller myndig­

het, som regeringen bestämmer, genom beslut om förfogande för statens

eller annans räkning i särski lt fall ålägga

1. näringsidkare, vilken i sin rörelse äger förnödenhet som omfattas av

regleringen, att avstå förnödenheten,

2. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar fastighet, gruva,

byggnad, industrianläggning eller annan anläggning eller transportmedel,

arbetsmaskin eller liknande, att utöva verksamhet för eller på annat sätt

medverka till framställning av förnödenhet, som omfattas av regleringen, i

den mån det kan ske inom ramen för hans vanliga verksamhet,

3. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar lageranläggni ng, att

förvara förnödenhet som omfattas av regleringen,

4. näringsidkare, som i sin rörelse ä ger eller innehar transportmedel, att

ombesörja transporter.

14 § Är 6 § i tillämpning och kan beslut om förfogande antagas bli nöd ­
vändigt beträffande viss egendom, får regeringen eller myndighet, som re­

geringen bestämmer, i avvaktan på sådant beslut förbjuda näringsidkaren
att överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen

(dispositionsförbud).

Har ej beslut om förfogande meddelats och blivit gällande mot nä ringsid­

karen inom en månad från det dispositionsförbud enligt första stycket be­

slutades, upphör förbudet att gälla mot hon om. Föreligger särskilda skäl,

kan dock myndighet som har meddelat förbudet förlänga tiden med högst

452

en månad.

¬

15 § Näringsidkare som avses med beslut om förfogande eller disposi-

SFS 1978: 268

tionsförbud är skyldig att vårda egendomen samt att, om det påfordras, av­

lämna förnödenhet som skall avstås enligt beslut om förfogande. Tid och
plats för avlämnande fastställes av den myndighet som har meddelat beslu­

tet eller av myndighet som regeringen bestämmer.

Kan näringsidkaren icke tillfredsställande fullgöra skyldighet enligt

första stycket, skall han utan dröjsmål anmäla detta till den myndighet som

har meddelat beslutet eller bestämmelse om fullgörande av det.

Underlåter näringsidkare att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla egen­

dom som omfattas av beslut om förfogande, skall polismyndighet lämna
den handräckning som behövs för verkställighet av beslutet.

16 § Beslut om förfogande och om dispositionsförbud blir gällande mot

näringsidkaren, när han har fått del av beslutet.

Förnödenhet, som näringsidkare på grund av beslut enligt 13 § 1 eller 2

skall avstå till annan eller framställa för annans räkning, övergår i denn es
ägo när den avlämnas eller på annat sätt kommer i hans besittning.

17 § Mot b eslut om förfogande och dispositionsförbud som har medde­
lats av annan myndighet än regeringen får talan föras hos regeringen ge­
nom besvär.

Ersättning
18 § Inlöses förnödenhet enligt 12 §, utgår ersättning för kostnader för

tillverkning eller inköp och för transport och lagring av förnödenheten. Er­
sättning får dock icke bestämmas till högre belopp än som skulle ha utgått
om förnödenheten hade avståtts till staten enligt förfogandelagen
(1978:262).

19 § Avstås förnödenhet enligt 13 § 1, utgår skälig ersättning för nödvän­

diga kostnader vid tillverkning eller återanskaffning eller, om förnödenhe­

ten avstås av återförsäljare, vid återanskaffning och återförsäljning av så­

dan förnödenhet.

Utövas verksamhet enligt 13 § 2 -4, utgår ersättning med hänsyn till

nödvändiga kostnader för verksamheten.

20 § Upphör dispositionsförbud att gälla enligt 14 § andra s tycket, utgår

skälig ersättning för skada som till följd av förbudet har uppkommit på den

med förbudet avsedda egendomen.

21 § För åtgärd enligt 15 § första stycket första meningen utgår skälig er­

sättning.

22 § Ersättning bestämmes med hänsyn till omständigheterna vid den tid

då förnödenheten avstås eller verksamheten utövas. Är förnödenheten i

färdigt skick vid den tidpunkt då beslutet om inlösen eller förfogande med­

delas, bestämmes ersättningen med hänsyn till omständigheterna vid den

tidpunkten. Fastställd ersättning får jämkas efter vad som är skäligt, om

ändrade förhållanden påkallar det.

453

¬

SFS 1978: 268

I fall som avses i de nna lag har bestämmelserna i 17 § and ra stycket,

36 § och 41 -44 §§ förfogandelagen (1978: 262) motsvarande tillämpning.

23 § Ersättning enligt 18-21 §§ bestämmes av oljekrisnämnden såvitt
avser inlösen av eller förfogande eller dispositionsförbud beträffande råol­

ja och oljeprodukter som omfattas av oljekrislagen (1975:197). Bestämmel­
ser om nämnden finns i samma lag.

1 annat fall än som avses i f örsta stycket bestämmes ersättning enligt

18 § av lokal värderingsnämnd och ersättning enligt 1 9-21 §§ av riksvär-

deringsnämnden. Bestämmelser om dessa nämnder finns i förfogandelagen

(1978:262).

1 fråga om bevakning av s tatens rätt inför nämnderna gäller vad som fö -

reskrives i 13 § oljekrislagen och 28 § forfogandelagen.

24 § Talan mot beslut av lokal värderingsnämnd föres hos riksvärde-

ringsnämnden.

Mot beslut av riksvärderingsnämnden eller av oljekrisnämnden får talan

ej föras.

Ransoneringsbevis

25 § Bevis om rätt att förvärva eller använda förnödenhet vid regl ering
enligt 6 § ( ransoneringsbevis) får icke utbjudas till avyttring mot vederl ag

eller överlåtas mot vederl ag. Ej heller får sådant bevis överlämnas mot ve­
derlag i pengar att användas av annan.

Ransoneringsbevis får icke heller utan vederlag överlåtas eller mot an­

nat vederlag än pengar överlämnas att användas av annan i andra fall ell er
på andra villkor än som fö reskrives av regeringen eller myndighet som re­

geringen bestämmer.

26 § Utöver vad i 25 § sägs gäller i fråga om näringsidkare, att han icke

får utan vederlag till begag nande av annan överlämna eller ur sin rörelse

taga ransoneringsbevis, som han har mottagit i eller för rörelsen, annat än I

den ordning och på de villkor som föreskrives av regeringen eller myndig­

het som regeringen bestämmer.

27 § Ransoneringsbevis får återkallas av myndighet som har utfärdat be­

viset, om tilldelningen av beviset har föranletts av oriktig uppgift eller om

den, för vilken beviset har utfärdats, enligt gällande föreskrifter icke är be­

rättigad att inneha eller begagna beviset eller om särskilda omständigheter

eljest föranleder att beviset återkallas.

28 § Har ransoneringsbevis återkallats, skall innehavaren genast över­

lämna beviset till den myndighet som har återkallat det eller, om annan

myndighet har ang etts i be slutet om återkallelse, till denna myndighet.

29 § Har någon för vilken ransoneringsbevis har utfärdats erhållit flytt ­
ningsbetyg till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndighet

454

som har utfärdat det. Avlider någon för vilken sådant bevis har utfärdats,

¬

skall dödsbodelägare eller annan, som har den dödes egendom i sin vård,

SFS 1978: 268

skyndsamt överlämna beviset till myndigheten.

30 § Vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis gäller även legitima­
tionskort som har utställts av myndighet för att användas vid utdelning av

ransoneringsbevis.

Uppgiftsskyldighet m. m.

31 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskri­
va, att den som innehar förnödenhet av vikt för totalförsvaret eller folkför-

söijningen eller förnödenhet, som avses med föreskrift enligt 6 § andra
stycket eller 7 §, skall lämna uppgift om inne havet.

32 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskri­
va, att den som yrkesmässigt frambringar, tillverkar, bereder, köper, säljer
eller i yrkesmässig verksa mhet använder förnödenhet som avses med före­
skrift enligt 6-9 § skall lämna de skriftliga uppgifter angående rörelsen och

föra de anteckningar som finnes behövliga för kontroll av föreskriftens ef­

terlevnad.

33 § I samband med reglering enligt 6 eller 7 § i fråga om energi är var

och en skyldig att, i den utsträckning som föreskrives av regeringen eller

myndighet som regeringen bestämmer, lämna de uppgifter och göra de av-
läsningar som finnes behövliga fö r genomförande av regleringen.

Den som råder över utrymme, inom vilket åtgärd enligt fö rsta stycket

skall vidtagas, skall lämna erforderligt tillträde till utrymm et.

34 § För kontroll av att uppgift enligt 32 eller 33 § ä r riktig och fu llstän­

dig skall uppgiftsskyldig på begäran a v länsstyrelse eller av annan myndig­

het, som regeringen bestämmer, tillhandahålla myndigheten handelsböc­

ker och andra affärshandlingar på tid och plats som myndigheten faststäl­
ler.

Vad som sägs i första stycket har motsvarande tillämpning i fråga om an­

teckningar som avses i 32 §.

35 § Om uppgiftsskyldig ej efterkommer begäran enligt 34 § eller om de t
beträffande någon föreligger särskild anledning till kontroll huruvida upp­

giftsskyldighet vederbörligen har fullgjorts, får myndighet som avses i 3 4 §

besluta om undersökning av kontor, fabrik, butik, serveringslokal, lagerlo­
kal, ladugård eller annat utrymme eller förvaringsställe, som han råder

över, och om o mhändertagande av hans handelsböcker och andra affärs­

handlingar. Även i fråga om utrymme som avses i 33 § and ra stycket får

undersökning ske.

Vid undersökning och omhändertagande enligt första stycket skall be­

stämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan gälla i tillämp li­
ga de lar. Myndigheten utövar därvid den befogenhet som vid husrannsa­

kan tillkommer undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Det åligger
polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för undersökning­

en och omhändertagandet.

455

¬

SFS 1978: 268

36 § Den mot vilken förfogande riktas är skyldig att lämna uppgift om

rätt som annan har i fråg a om den med förfogandet avsedda egendomen.

Vite m. m.

37 § Har någon underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 28 eller 29 §, får
länsstyrelsen eller enligt regeringens bestämmande annan myndighet före­
lägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten. Detsamma gäller, om någon
har eller kan antagas ha underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 31-33 §.

38 § Har reglering enligt 6 § införts i fråga om energi, får förbrukare åläg­
gas att till staten utge särskild avgift (överförbrukningsavgift), om han har

1. förbrukat mer ledningsbunden energi än som har tillkommit honom

enligt regleringen,

2. misshushållat med energi, som har tilldelats honom, och myndighet

till följd därav nödgats tilldela honom ytterligare energi.

Avgiften utgår för överförbrukningen utöver det belopp som skall erläg­

gas såsom vederlag för energin. Den får bestämmas till h ögst fem eller, om
särskilda skäl föreligger, högst tio gånger nämnda belopp. Regeringen

meddelar närmare föreskrifter om grunderna för beräkning och påföring av

överförbrukningsavgift. Enligt regeringens bestämmande ålägges avgiften
av länsstyrelse, kristidsnämnd eller annan myndighet.

Har den som ålagts överförbrukningsavgift icke kunnat i v äsentlig mån

påverka förbrukningen eller föreligger eljest särskilda skäl, får regeringen

eller myndighet som regeringen bestämmer befria honom från avgiften.

39 § Underlåter någon att rätta sig efter föreskrift som beträffande viss

förnödenhet har meddelats med stöd av 6 § och kan åtgärd enligt 27 § ej

vidtagas, får myndighet som regeringen bestämmer under viss tid avstänga
honom från att erhålla ytterligare mängd av förnödenheten eller tilldela ho­
nom mindre mängd än han eljest skulle erhålla.

Utgöres förnödenheten av ledningsbunden energi, skall den som tillhan­

dahåller denna verkställa beslut enligt första stycket. Härvid har 33 § and­

ra stycket motsvarande tillämpning.

Underlåter någon att fullgöra skyldighet enligt andra stycket, får myn­

dighet som avses i första stycket förelägga honom vid vite att fullgöra skyl­
digheten.

40 § Mot beslut om föreläggande av vite enligt denna lag får talan ej föras

annat än i sam band med talan mot beslut om utdömande av vitet.

41 § Har åtal väckts mot näringsidkare för att han beträffande viss förnö­

denhet i väse ntlig mån åsidosatt föreskrift som har meddelats enligt 6 §, får

myndighet som regeringen bestämmer meddela honom förbud att yrkes­
mässigt saluhålla, överlåta eller använda sådan förnödenhet. Föreligger

särskilda skäl, får förbudet omfatta också annan förnödenhet som är före­

mål för reglering enligt 6 §,

Har åtal väckts mot näringsidkare för att han i väsentlig mån åsidosatt

föreskrift som har meddelats enligt 7 §, får om särskilda skäl föreligger för-

456

bud som avses i för sta stycket meddelas honom beträffande förnödenhet,

¬

som är föremål för reglering enligt 6 §.

SFS 1978: 268

Åtalas någon, som har handlat på näringsidkares vägnar, för brott som

avses i för sta eller andra stycket, har vad där sägs motsvarande tillämp­

ning på såväl den åtalade som näringsidkaren.

42 § Förbud enligt 41 § best år till dess reglering enligt 6 § upphör i fråga
om förnödenheten. Myndighet som har meddelat förbudet får dock upphä­

va det dessförinnan. Ogillas åtal för brott som har föranlett förbud, skall
myndighet som har meddelat förbudet omedelbart häva det.

43 § Näringsidkare som innehar förråd som omfattas av förbud enligt
41 § har rätt att få förrådet inlöst efter ansökan hos den myndighet som har

meddelat förbudet. Härvid skall 18, 22 och 23 §§ tillämpas.

Ansvarsbestämmelser m. m.
44 § Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes, om ej gärningen
är belagd med str aff i brottsbalken, den som uppsåtligen

1. bryter mot föreskrift, åläggande, förbud eller villkor som gäller enligt

eller har meddelats med stöd av 6, 7, 13-15 eller 41 §,

2. lämnar oriktig uppgift i ärende om utfående av ransoneringsbevis el­

ler vid förvärv mot kvitto eller liknande handling av förnödenhet som är

föremål för reglering enligt 6 §, om åtgärden innebär fara i be vishänseen­

de,

3. lämnar oriktig uppgift i ärende om tillstånd enligt 7 § eller ärende som

avses i 27 eller 39 §, om åtg ärden innebär fara i bevi shänseende,

4. bryter mot 25 eller 26 § eller obehörigen förskaffar sig äkta eller falskt

ransoneringsbevis,

5. obehörigen använder ransoneringsbevis som är utfärdat för annan el­

ler återkallat,

6. underlåter att fullgöra skyldighet som åligger honom enligt 31-34 el­

ler 36 §.

7. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av skyldighet enligt 31-33 eller

36 §, om åtgärden i nnebär fara i bevishänseende,

8. inför oriktig uppgift i anteckningar enligt 32 §, om åtgärden innebär

fara i bevis hänseende.

Är brott som av ses i första stycket att anse som grovt, dömes till fängel­

se i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt be­
aktas, om det har skett i vinningssyfte eller har avsett en betydande mängd
av egendom eller eljest har varit av särskilt farlig art.

Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i första stycket, dömes till

böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader. 1 ringa

fall dömes ej till ansv ar enligt detta stycke.

45 § Den som har underlåtit att fullgöra skyldighet, som omfattas av vi­
tesföreläggande enligt denna lag, får icke dömas till straff för underlåtenhe­
ten.

Den som har å lagts överförbrukningsavgift enligt 38 § får icke dömas till

straff för överförbrukningen.

457

¬

SFS 1978: 268

46 § Har näringsidkare ej iakttagit erforderlig omsorg vid omhänderha-

vandet av förråd av förnödenhet som avses i 6 eller 7 § eller av ransone­

ringsbevis som har mottagits i eller för rörelsen och kan han till följd därav

icke redovisa förrådet eller bevisen i föreskriven ordning, dömes till böter.

Vad i förs ta stycket föreskrives i fråga om ransoneringsbevis har mot­

svarande tillämpning i fråga om anteckningar som avses i 32 § och andra

handlingar som skall upprättas enligt föreskrift utfärdad med anledning a v

reglering enligt 6 eller 7 §.

47 § Om flera h ar medverkat till brott som avses i denna lag, har 23 kap.
4 och 5 §§ brotts balken motsvarande tillämpning.

48 § Näringsidkare ansvarar för gärning som avses i 44 §, om den har be­
gåtts i hans rö relse och han har haft eller bort ha ve tskap om gärningen.

49 § Har någon begått brott som avses i denna lag, skall egendom, som

han i samband med brottet har mottagit eller genom brottet har saluhållit

eller utbjudit till avyttring mot vederlag eller undanhållit, använt, fram­
bringat, tillverkat eller berett, förklaras förverkad, om det ej är uppenbart
obilligt. 1 stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Äger den brottslige ytterligare sådan förnödenhet som brottet har avsett,

kan även denna förklaras förverkad. Förråd av annan förnödenhet som

han äger och som är föremål för reglering enligt 6 eller 7 § kan, om särsk il­

da skäl föreligger, också förklaras förverkat.

Vad i första sty cket sägs om egendom gäller i tillä mpliga delar även ran­

soneringsbevis.

50 § Har beslag lagts på eg endom, som kan antagas bli förverkad, och är

den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i

värde, får den genast försäljas. Sådan försäljning skall alltid ske, om äga­

ren begär det . Uppskattas egendomens värde till ettusen kronor eller mera

och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall do ck tillstånd till försälj­
ning sökas hos r ätten, om omständigheterna medger detta. Rätten får utan

att höra ägaren meddela beslut i äre ndet.

51 § Åtal för brott som avses i 46 § får väckas en dast efter anmälan eller
medgivande av myndighet som regeringen bestämmer.

Särskilda bestämmelser

52 § Talan mot beslut som har meddelats enligt 27 §, 35 §, 38 §, 39 §

första stycket, 41 eller 42 § föres hos kam marrätt genom besvär.

Talan mot sådant beslut enligt denna lag som har meddelats av annan

myndighet än domstol och som ej avses i första styc ket eller i 1 7 eller 23 §

föres hos förvaltningsmyndighet i den ordning regeringen föreskriver.

Möjligheten att anföra besvär får därvid begränsas så, att talan får föras

hos endast en besvärsinstans.

53 § Förvaltningsmyndighets eller kammarrätts beslut vid tillä mpning av

458

denna lag och av föreskrifter som har m eddelats med stöd av lagen länder

¬

till efterrättelse utan hinder av anfö rda besvär, om ej ann at följer av 22 §

SFS 1978: 268

andra stycket eller föreskrives i beslute t.

54 § När tillämpningen av 6-9 §§ upphö r, skall vad som i fråga om fö r­
fogande och dispositionsförbud föreskrives i 5 7, 58, 60 och 61 §§ förfogan­
delagen (197 8: 262) ha motsvarande tillämpning.

55 § Den som på grund av bestämmelse i denn a lag har fått kännedom
om yrkeshem lighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personli­

ga eller ekonomiska förhållanden eller förhållande av betydelse för folkför­
sörjningen eller för rikets säkerhet får ej obehörigen yppa eller utnyttja vad

han sålunda har erfarit.

Denna lag t räder i kraft den 1 juli 1978, då allmänna ransoneringslagen

(1954: 280) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift som har er­

satts genom bestämmelse i denn a lag, tillämpas i stället den nya bestäm­

melsen.

På regeringens väg nar

THORBJÖRN FÄLLDIN

STAFFAN BURENSTAM LINDER

(Handelsdepartementet)

¬