SFS 2010:575 Lag om ändring i rättegångsbalken

1

Svensk författningssamling

Lag
om ändring i rättegångsbalken;

utfärdad den 3 juni 2010.

Enligt riksdagens beslut

1 föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 3 kap. 3 §, 20 kap. 10 §, 31 kap. 1 §, 36 kap. 5 §, 45 kap. 14 §, 47

kap. 22 §, 48 kap. 2 § och 53 kap. 2 § ska ha följande lydelse,

dels att det i balken ska införas en ny paragraf, 31 kap. 9 a §, av följande

lydelse.

3 kap.

3 §

2

Högsta domstolen ska som första domstol ta upp mål om ansvar eller

enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av anställningen eller
uppdraget begåtts av statsråd, justitieråd, regeringsråd, någon av riksdagens
ombudsmän, justitiekanslern, riksåklagaren, domare eller generaladvokat i
Europeiska unionens domstol eller den som utövar något av dessa ämbeten
eller av hovrättsdomare eller revisionssekreterare.

Högsta domstolen ska vidare som första domstol pröva om justitieråd eller

regeringsråd ska skiljas eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig
att genomgå läkarundersökning. Högsta domstolen är i övrigt första domstol
i mål beträffande vilka detta föreskrivs i lag.

20 kap.

10 §

3

Bestämmelserna i 8 och 9 §§ om rätt för målsäganden att väcka åtal

eller överta väckt åtal gäller inte i fråga om brott som i utövningen av
anställningen eller uppdraget har begåtts av

1. statsråd,
2. justitieråd eller regeringsråd,
3. någon av riksdagens ombudsmän eller den som har tjänstgjort i hans

eller hennes ställe,

4. någon annan befattningshavare, mot vilken enligt riksdagsordningen

eller annan författning endast något av riksdagens utskott eller annat
riksdagsorgan är behörigt att besluta om åtal för sådant brott,

1 Prop. 2009/10:182, bet. 2009/10:JuU23, rskr. 2009/10:293.

2 Senaste lydelse 1995:315.

3 Senaste lydelse 1995:315.

SFS 2010:575

Utkom från trycket
den 15 juni 2010

2

SFS 2010:575

5. justitiekanslern eller den som har tjänstgjort i hans eller hennes ställe,

eller

6. domare eller generaladvokat i Europeiska unionens domstol.

31 kap.

1 §

4

Döms den tilltalade för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska

den tilltalade ersätta staten för vad som betalats av allmänna medel i
ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden
att hämta honom eller henne till rätten och för sådan kostnad för blodprov-
stagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning som
avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen

varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom
vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller
hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne.

Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att

betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått
betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619).
Vad som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället
kostnad för offentlig försvarare.

Vad den tilltalade ska betala får jämkas eller efterges, om det finns skäl

till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes
personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta

understiger en viss av regeringen fastställd gräns, ska ersättningsskyldighet
inte åläggas.

9 a §

Har ett strafföreläggande enligt 48 kap. 3 § andra stycket trätt i stället

för åtal och har den misstänkte godkänt strafföreläggandet, tillämpas 1 och
4–7 §§ i fråga om kostnad som staten haft för en offentlig försvarare som
varit förordnad för den misstänkte.

Frågan om ersättning för sådan kostnad som avses i första stycket prövas

av den domstol som förordnat den offentliga försvararen.

36 kap.

5 §

5

Den som till följd av 15 kap. 1 eller 2 §, 16 kap. 1 § eller 18 kap. 5, 6

eller 7 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller någon
bestämmelse, till vilken det hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna
en uppgift får inte höras som vittne om uppgiften utan att den myndighet, i
vars verksamhet uppgiften har inhämtats, har gett sitt tillstånd.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer,

psykoterapeuter, familjerådgivare enligt socialtjänstlagen (2001:453) och
deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras
yrkesutövning har anförtrotts dem eller som de i samband därmed har erfarit,
endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten

4 Senaste lydelse 1996:1624.

5 Senaste lydelse 2009:401.

3

SFS 2010:575

gäller, samtycker till det. Den som till följd av 24 kap. 8 § offentlighets- och
sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittne
om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån
sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om vad

som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten medger
det.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket föreligger

skyldighet att vittna för

1. advokater och deras biträden, dock ej försvarare, i mål angående brott

för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

2. andra än försvarare och advokater samt deras biträden i mål angående

brott som avses i 10 kap. 21 och 23 §§ offentlighets- och sekretesslagen och

3. den som har uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen i

mål enligt 5 kap. 2 § eller 6 kap. 6, 13 eller 14 § samma lag eller enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett sådant samfund

har motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller
hon har erfarit under bikt eller enskild själavård.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller

2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden
som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda
paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne

om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med den som
under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

45 kap.

14 §

6

Rätten ska bestämma tid för huvudförhandling så snart som möjligt.

För behandling av en rättegångsfråga eller en del av saken, som får avgöras
särskilt, får huvudförhandling sättas ut, trots att målet i övrigt inte är berett
till huvudförhandling.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska huvudförhandling påbörjas

snarast och senast inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes, om inte
längre uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §,
målets omfattning eller annan omständighet. Har den tilltalade häktats efter
åtalet, ska tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud, ska huvudförhandling påbörjas snarast

och senast inom en månad från den dag då åtalet väcktes, om inte längre
uppskov är nödvändigt på grund av åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets
omfattning eller annan omständighet. Har reseförbudet meddelats efter
åtalet, ska tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet.

6 Senaste lydelse 2001:235.

4

SFS 2010:575

47 kap.

22 §

7

Huvudförhandling för handläggning av rättegångsfråga eller del av

saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om förberedelsen av målet i
övrigt inte har avslutats.

Är den tilltalade häktad, ska huvudförhandling påbörjas snarast och senast

inom två veckor från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han eller
hon häktats därefter, från dagen för hans eller hennes häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud, ska huvudförhandling påbörjas snarast

och senast inom en månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har re-
seförbudet meddelats därefter, ska tiden räknas från dagen för delgivning av
beslutet.

48 kap.

2 §

8

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till

godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter
vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som
anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller så-
dan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande
också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänk-

te till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff
efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rätts-

verkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om
brottsofferfond, ska också denna föreläggas den misstänkte till godkännan-
de. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urin-
provstagning och urinundersökning som avser den misstänkte och som har
gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestäm-
melserna om särskild rättsverkan.

Är brott förenat med företagsbot ska också denna genom strafföre-

läggande föreläggas den misstänkte till godkännande.

53 kap.

2 §

9

I brottmål som ska tas upp omedelbart av en hovrätt, tillämpas

bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 45–47 kap. med följande
avvikelser:

1. Hovrätten får inte uppdra åt åklagaren att utfärda stämning.
2. Hovrätten ska i stämningen förelägga den tilltalade att svara skriftligen

inom en viss tid. Hovrätten ska sända över svarsskrivelsen till åklagaren. Om
det behövs får hovrätten besluta om ytterligare skriftväxling. Hovrätten får
också meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i
vilket avseende parten ska yttra sig.

7 Senaste lydelse 2000:172.

8 Senaste lydelse 2006:284.

9 Senaste lydelse 1994:1034.

5

SFS 2010:575

3. Är den tilltalade häktad, får ett uppehåll i huvudförhandlingen inte gö-

ras i mer än två veckor, om inte på grund av särskilda omständigheter ett
längre uppehåll är nödvändigt.

4. Om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter,

får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling. I sådant fall tillämpas 51
kap. 14 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.
2. För urinprov som tagits före ikraftträdandet gäller 31 kap. 1 § och

48 kap. 2 § i sin äldre lydelse.

3. För kostnader för offentlig försvarare som förordnats före ikraft-

trädandet tillämpas inte 31 kap. 9 a §.

På regeringens vägnar

BEATRICE ASK

Helena Swenzén
(Justitiedepartementet)

Thomson Reuters Professional AB, tel. 08-587 671 00

Edita Västra Aros, Västerås 2010